99 procent av alla krönikor jag skriver är av lättsam karaktär.
De bygger ofta på en vardaglig spaning. Ett aktuellt samhällsfenomen som jag förkastar, mänskliga beteenden som jag travesterar eller kanske bara ett 3500 tecken långt epos som avhandlar och bryter ned kebabpizzans storhet i atomer.
Texterna följer nästan alltid samma mönster.
Till en början får läsaren en känsla av att det faktiskt är ett allvarligt ämne som ska belysas. Det ställs ett antal retoriska frågor som kullkastar allt du någonsin lärt dig. Och sedan snirklar jag mig fram i ett virrvarr av hyperboler, ironi och kraftuttryck tills den eventuellt svajiga poängen avslöjas i sista meningen.
Men den här gången finns det inte utrymme för svammel och pajasfasoner.
Den här angelägenhetens pyramidala betydelse tarvar helt enkelt att vi går rakt på sak. Utan he-he och häpp häpp.
Sveriges befolkning har passerat en gräns. Vi har kommit till en punkt där jag ser det som min medborgerliga uppgift att ryta till.
Vi måste prata.
De kommer allt som oftast i grått, grönt eller brunt. Knäna är tydligt förstärkta med ett tjockare tyg. Och varje byxben pryds av ungefär en miljon fickor.
För ett år sedan fick jag lära mig att det heter ”fritidsbyxor”. Och sedan dess har användandet bland gemene man ökat exponentiellt.
På stan. På jobbet. I stugan. I bastun. På krogen.
Alla har dem – hela tiden. Och jag har ingen aning varför.
Den största frågan av dem alla har hållit mig vaken om nätterna i månader: Vad gör ni egentligen med alla fickor?
Förvarar ni innehållet från en universums största verktygslåda längs låren? Eller är det någon form av snoppmätartävling i vem som kan ha flest fickor på ett par byxor?
Och hur kommer det sig egentligen att ni tycker er behöva förstärkt skydd runt knäna varenda dag när ni kliver ut genom ytterdörren?
När hela Sveriges befolkning en hemlig dröm om att kunna damma iväg på skateboarden vilken minut som helst? Är ni alltid fem minuter ifrån att bestiga Kangchenjunga i nordöstra Nepal eller utforska en centralafrikansk djungel?
Av någon outgrundlig anledning har fritidsbyxorna vuxit fram till att bli Sveriges inofficiella nationalplagg. Jag kan inte tolka det på något annat sätt. För det går tamejfan inte en dag utan att jag träffar en människa iklädd ett par.
Nöjda. Glada. Alltid samma finurliga flin på läpparna. Som om de vet någonting ingen annan vet. De har fattat det.
Och vi andra är sorgliga stackare som ännu inte insett vad meningen med livet är. Vilka små gullisar vi är. Snart ska även vi haja.
Under pandemin tycks intresset för fritidsbyxor fullkomligt skjutit i höjden. Kanske för att folk helt plötsligt välsignades med ett ymnighetshorn av just fritid.
Och min taktik för att stävja användandet av fritidsbyxor har hela tiden varit ungefär samma som Folkhälsomyndighetens gentemot covid-19. Håll avstånd från byxbärarna, tvätta händerna ofta och umgås inte med dem i större grupper.
Men det verkar inte bita på dem. Snarare tvärtom och det är dags att agera.
Vi måste införa ett nationellt förbud mot att bära fritidsbyxor.
Först under några veckor för att få stopp på det värsta eländet. Sedan kanske till och med på heltid.
Och förresten: Det är inget fel på gamla vanliga mjukisbrallor. Jag lovar.