Det finns en universell daglig höjdpunkt i var människas liv. En stund på dygnet som varenda resonabel varelse trånar efter.
Det är den sista tanken som söver dig om natten. Och den första som omfamnar dig om morgonen.
”Vad ska jag äta till lunch?”
Alla som har ett åtta till fem-jobb vet vad jag snackar om. Den där timmen halvvägs in i arbetsdagen är helig.
Jag pratar inte om någon gråsjaskig kålrotslåda från helgens storkok som värms upp medelst mikrovågsugn och framkallar kollektiva kväljningar i ett sömnigt fikarum.
Nej. Det är av yttersta vikt att lunchen åtnjuts på lokal – allra helst i form av en buffé med pizza, pasta och obegränsad tillgång till bearnaisesås. Det är kravlös njutning i dess renaste form och 60 minuter av endorfinkickar som man behöver för att kunna ta sig genom arbetsveckan. Det är den tid på dygnet då man kan sänka axlarna, glömma allt vad måsten och eländen heter och endast ägna sig åt att transportera såsdränkta fläskfiléskivor från tallriken till magsäcken.
Jag trodde, i min enfald, att alla levde så här. Att det var lunchätandet som förenade människosläktet och skiljde oss från djuren. Att två individer, oavsett alla tänkbara meningsskiljaktigheter, åtminstone kunde mötas och enas kring att lunchen är det vackraste och viktigaste vi har.
Men ack, så fel jag hade.
Tyvärr har det kommit till min kännedom att folk ägnar sig åt den märkligaste av aktiviteter istället för att inmundiga diverse friterade köttbitar mellan klockan 12:00 och 13:00.
Det kallas för lunchträning och är tydligen något som hindrar folk från att uppleva dagens givna festtillfälle.
Det heter så av den enkla anledningen att det är fysisk träning under lunchen.
Men för mig borde det inte vara möjligt. Lunch och träning är två ytterligheter på var sitt håll. Sammansatt till ett ord blir det en paradox.
Att det här förekommer och dessutom tycks vara relativt populärt på diverse arbetsplatser gör mig arg, ledsen och besviken. Vad tusan hände egentligen med det osunda levernet?
Alla som har ett sociala medier-konto vet hur det ser ut. Våra flöden pumpas dagligen med budskap om orimliga kroppsideal och träningshets. Vi får kastat i våra ansikten hur en kropp ska se ut för att vara godkänd i samhällets ögon. Och i 99 procent av fallen stämmer det inte överens med hur gemene man faktiskt ser ut.
Jag må vara 15 år sen på bollen vad gäller fatshaming och träningshets. Men det skulle verkligen PIGGA UPP att se fler fikakroppar både i personalrum och Instagram-inlägg.
Personer som inte är rädda för att ta en chokladboll till eftermiddagskaffet. Eller en extra portion raggmunkar på lunchrestaurangen. Jag skulle vilja gå så långt att jag uppmanar Sveriges företagsledare till följande: Förbjud lunchträning på era arbetsplatser.
Om du sneglar på löparskorna när det vankas buffé kan du räkna med löneavdrag. Om du ens tänker på föremål av rund karaktär som skulle kunna vilseleda dig in på funderingar om cirkelträning kan du säga tack och god natt till julbonusen. Och om du inte tar minst två skivor kanellängd efter maten förvandlas snabbt sommarsemestern till obetalt övertidsarbete.
I den perfekta av världar lyckas vi återta och normalisera det osunda levernet. Nästan till den milda grad att det angränsar till dekadensen.
Jag säger inte att man måste ha en flaska starksprit i skrivbordslådan på kontoret.
Men man kan väl åtminstone sträcka sig till en cheeseburgare.