Jag ska berätta en hemlighet för er. Något som ingen levande varelse, förutom jag själv, känner till.
Jag har velat dela med mig av det tidigare men aldrig känt mig riktigt redo. Jag har grubblat i timmar och dividerat med mig själv. Svurit mig hes över mitt lynne och vid upprepade tillfällen försökt ändra min personlighet i grunden.
Förnekat, förbannat, förhandlat, blivit deprimerad, accepterat – och slutligen kommit att älska det.
I dag är jag äntligen tillfreds med det. Egenskapen jag en gång hatade har blivit min stora superkraft.
Nämligen min intensivt bultande negativitet tillika obotligt pessimistiska livsåskådning.
”Men Max. Du kan väl inte mena att en negativ inställning till livet är något positivt?”, undrar någon.
Jo, du! Det är exakt det jag menar. Och ni som läser den här texten har välsignats med möjligheten att få lära er varför.
Säg det med mig: Om du alltid, i alla lägen, utgår från att ALLT ska gå käpprätt åt helvete så kan du bara bli glatt överraskad om motsatsen bevisas.
Det är fanimig ord att leva efter.
Och om dina farhågor besannas har du precis gett dig själv chansen att spankulera omkring med händerna knutna bakom ryggen och jämra dig över att du minsann visste att det skulle gå åt pipsvängen hela tiden.
Låt oss konkretisera det med ett exempel.
Du har en heldag i tvättstugan framför dig. Tvätta, hänga, torktumla och vika.
Vad kan egentligen gå fel? Precis allt, naturligtvis.
En sann pessimist förväntar sig att bryta nacken i trappen på väg till tvättstugan, att tvättmaskinen ska explodera och att hela lägenhetshuset ska ödeläggas av en flodvåg av vatten och sköljmedel. Att alla i huset dör.
Istället är det värsta som händer att en röd socka råkat slinka med i vittvätten. Den euforiska känslan över att det – istället för att utplåna hela ditt grannskap – bara blivit en skön rosa ton över ditt nya påslakanset väger upp för ett helt liv av domedagsprofetior.
En del påstår att det här är en försvarsmekanism. Att jag är rädd för att bli besviken och ”skyddar” mig från det genom att alltid förbereda mig för det värsta.
Dessa människor tycker jag inte om. Men de har likförbannat lite rätt.
Jag lever ett liv där jag alltid tror att mitt favoritlag ska förlora. Att spaghettin alltid ska bli överkokt, att bilens motorvärmare aldrig ska fungera och att jag kommer mötas av en snöstorm varje gång jag lämnar lägenheten.
Men det dessa dårar inte hajar är att den negativa inställningen till existensen gör att jag överraskas positivt 100-tals gånger om dagen.
Det också är tack vare den här superkraften som jag fortfarande är en fungerande människa trots att covid-19 lamslagit hela världen det senaste året.
Det förvånade mig inte det minsta. Jag förutspådde det nämligen redan 1973 och har sedan dess bara väntat på att få upprättelse.
Det finns förstås personer som hävdar att den raka motsatsen är att föredra. Att man snarare ska möta världen med ett leende på läpparna och alltid försöka hitta ljuspunkter i eländet. Att om man förväntar sig framgång, guld och gröna skogar kommer man också att mötas av just det så småningom.
Den sortens optimism har aldrig gjort något gott för någon och leder enbart till besvikelse. Jag skulle vilja kalla det för en ”mental fritidsbyxa”.
Det är säkert jätteskönt att ha vadderade knän och 43 miljoner fickor. Men man ser ut som en idiot när man bär dem.