Jag är ledsen att ni behöver läsa ännu en text som inleds med ett taffligt försök från skribenten att beklaga sig över kriget i Ukraina.
Eller behöver och behöver – ni kan förstås sluta här och nu. Men när ni väl kommit så här långt är det lika bra att härda ut i två minuter till, tänker jag.
Med det sagt känns det ofattbart att oskyldiga människor tvingas fly sitt land, eller till och med dö för det, efter Vladimir Putins flagranta övergrepp på det fria samhället.
Och det här sker bara några hundra mil från oss.
Jag vet att det inte är särskilt troligt och jag vet att en del kan bli triggade av mina katastroftankar. Men jag är knappast ensam att fundera över vad som skulle hända i Sverige om kriget faktiskt kom hit.
Just nu bunkras det vevradioapparater, jodtabletter och krispaket i vart och vartannat svenskt hem. Ja, så till den milda grad att det knappt går att få tag i något av det ovanstående längre.
En del söker sig till hemvärnet och andra städar ur det gamla skyddsrummet som fått agera cykelförråd de senaste 25 åren.
Alla vill vara förberedda på det värsta. Det är förståeligt och jag har stor respekt för dem.
Särskilt individer med pliktkänsla och solidaritet nog att offra sina liv i demokratins namn.
Men som den egoist jag är har jag framför allt undrat följande: Vad skulle det innebära för mig personligen?
En snabb googling ger vid handen att det finns något som heter totalförsvarsplikt. Det gäller alla som bor i Sverige och är mellan 16 och 70 år gamla.
Det innebär att jag, som i skrivande stund är en 31 år gammal man, mycket väl kan bli inkallad för att tjänstgöra på ett eller annat sätt. Det är min skyldighet som svensk medborgare.
Många av personerna som gjort lumpen lär rimligen få någon mer stridsmässig uppgift. Människor i samhällsviktiga yrken, typ vårdpersonal, kommer antagligen att få fortsätta med sina jobb vilket känns superrimligt.
Min stilla undran är bara: Vad i all sin dar ska jag bidra med?
När jag var i 18-årsåldern var den allmänna värnplikten vilande vilket naturligtvis innebar att jag gjorde allt jag kunde för att slippa delta. Visst, jag fyllde någon form av mönstringsformulär. Och, visst, det kan hända att mina samarbetssvårigheter inte är lika grava som jag påstod i pappret.
Men jag tror faktiskt att vårt land mår bäst av att jag håller mig undan från det militära.
Eller är det så att det finns ett skriande behov av förslappade mediemän vars största merit är att de nästan genomförde en tvåårig folkhögskoleutbildning för tio år sedan?
Är efterfrågan omåttligt stor efter någon som kan rita sjysta streckgubbar i MS Paint och äta tio ostfrallor på en kväll?
Behövs det möjligen en person som kan vräka ur sig en halvkrystad krönika på några timmar?
I sådana fall kommer jag att bli ovärderlig för Sverige när det verkligen gäller.
Men ska vi vara ärliga så är det inte jättetroligt att mina grundläggande kunskaper i Microsoft Word som jag tillskansade mig i samband med att jag tog datorkörkort i årskurs fyra är till nytta för rikets säkerhet.
Inte heller min exceptionella förmåga att, ungefär vid var tredje försök, blanda en karaff med nästan exakt rätt ratio av O’boy-pulver och laktosfri mjölk.
Missförstå mig inte nu. Jag har inga planer på att fly landet. Jag vill kunna bidra, på något sätt, om Sverige hamnar i det yttersta krisläget.
Vem är sugen på ostmackor?