En vis person lär ha sagt att man är som lyckligast när man druckit tre öl och är på väg någonstans.
På bussen in till stan. På terrassen med solnedgången i horisonten. När du landat i soffan efter det sista arbetspasset innan semestern.
Lyckan stiger i bröstet som het luft i en bastu. Övertygelsen om att alla älskar dig och att du älskar dem tillbaka.
Det känns som att man har en oändlighet av möjligheter framför sig. Men i själva verket är det bara resten av en kväll.
En känsla som människor letar efter ett helt liv och försöker konservera. Det är genuin lycka.
När jag har tre pilsner innanför västen växer exakt den känslan inom mig. Och det är då jag börjar gagga om Finland.
Om mormor Aino som flydde från Finland till Sverige på 40-talet. Om hennes pappa som omkom i det finska vinterkriget. Om karaokebarerna i Uleåborg och att jag måste dit igen.
Jag och många norrbottningar med mig har anor från Finland – och det har sina naturliga skäl. Från Luleå är det inte mer än en och en halv timmes bilfärd för att sig till vårt grannland i öst.
Sverige tog dessutom emot ungefär 80 000 finska barn i samband med andra världskriget. Och även en hel del familjer.
Många skäms för sitt finska eller tornedalska ursprung och det är vi ”vanliga” svenskar som ligger till grund för det. Genom åren har finsk- och meänkielitalande barn och ungdomar diskriminerats i Sverige på ett närmast systematiskt sätt.
I arbetsstugor, skolor och barnhem drevs försvenskningsprocessen hänsynslöst.
Min morfar Sven var en av många barn som förbjöds att prata finska i sin svenska skola. Även om det var det enda språket han behärskade.
Och om man inte höll sig till svenska var straffet ett slag över fingrarna med linjal.
Kanske är det här en förklaring till varför norrbottningar i allmänhet och tornedalingar i synnerhet ofta beskrivs som tystlåtna. För under uppväxten hade de inget annat val.
Själv önskar jag att jag kunde prata och förstå finska och förbannar att jag inte försökt lära mig det tidigare. Då hade jag gjort det högt och ljudligt – i tid och otid.
Än i dag när jag hör språket slungas jag tillbaka 25 år i tiden till morföräldrarnas hus vid finska gränsen.
Vörtbröd och finska syltmunkar. Utflykterna till Torneå där vi köpte äkta makkara. God natt-visorna om herdepojken (paimenpoika) som skulle akta sig från att trilla ner i floden. Mina släktingar som alltid pratade finska med varandra och hur det gjorde mig trygg. Även fast jag inte förstod ett enda ord.
Jag är stolt över mitt finska arv och har med åldern börjat omfamna det mer och mer.
Jag vet att det är därför jag är så euforisk när jag får stå skråla på en karaokebar på andra sidan gränsen. Det är därför jag jublar lite extra när det finska basketlandslaget kvalificerar sig till EM. Och jag vet att det är därför Finland är ett ständigt återkommande samtalsämne när jag är tre öl in.
Om mormor levde i dag hade jag frågat henne allt om uppväxten utanför Jyväskylä i Finland. Om vinterkriget. Om de finska släktingarna som vi inte har någon kontakt med längre. Om att tvingas fly till ett nytt land där man varken känner någon eller kan språket.
Min sambo och mina vänner har med all säkerhet ledsnat på mitt eviga gaggande för längesen. Men det får de faktiskt hacka i sig.
Finland är en del av mig och kommer alltid att vara det. Och när jag får prata om det är jag lycklig.