LÄS FLER KRÖNIKOR PÅ DUONOJE.SE
Jag läste att årets julklapp, VR-glasögonen, redan floppat. Kalla mig gammeldags eller bara dum i huvet men jag tycker det är märkligt hur en kan säga vad som är årets julklapp innan jul. Alltså jag fattar ju att det är underbyggt på något sätt, att någon, kanske en expert eller ett institut, gjort någon slags prognos eller vad det nu kan heta.
Jag sätter inte citationstecken runt något av dessa ekonomi-ord även om jag är sugen. Jag försöker vara lite seriös här borta i min kommunistverklighet (Obs, skämt!). Någon hade förutspått att en viss aktör på marknaden förutspått att man skulle sälja 2,6 miljoner av sina VR-enheter, men den siffran har fått lov att omvärderas till ynkliga 750 000. Stackare. Vilken flopp. Säkert finns spaltmetrar skrivna om detta, om varför, och säkert slår det hårt mot, ja någon, någonstans.
Ser ni hur jag fortfarande inte använder citationstecken, fortfarande inte helt ironiserar, men att det blir svårare och svårare att låta bli? Jag kan ju som sagt inte ens riktigt acceptera dessa förutsättningar. Årets julklapp borde väl vara den som tindrar längst och starkast i barnens ögon? Och hur kan man ens se om de tindrar, inkapslade i en VR-enhet?
Jag minns när årets julklapp var "Evillive" EP:n med Misfits. Alltså, det var årets julklapp för mig 1983, inte branschens. Inte hade någon blivit besviken om den sålt i 750 000 exemplar. Åtminstone var det ingen som kablade ut detta som en världsnyhet vad jag kunde uppfatta. Men som mina ögon tindrade när paketet jag beställt själv från Västtyskland faktiskt dök upp innan jul. Och den virtuella verklighet de 13 minuterna ledde in mig i har jag fortfarande inte helt lämnat.
Inte för att någon såg mig tindra. Jag var den enda i familjen som ville lyssna på Misfits hellre än Askungens möss på julafton, så det fick jag göra på mitt rum i ensamhet. Antagligen inkapslad i hörlurar.
Främmande vore det mig därför att döma de som ändå lagt sina sista slantar på den här floppen som VR-glasögonen alltså, enligt branschen, är. För ingen kan ta ifrån barnet detta, mottagandet av en gåva som tar det härifrån utan att behöva lämna sin fysiska trygghet i den verkliga verkligheten. Eller för den delen förälderns djupa och uppriktiga glädje i att tillåta barnet detta.
Fast allvarligt, det är nära nog omöjligt att bara finna sig i denna konsumtionshets, denna tilltro och acceptans av en djupt kapitalistisk idé.
Fast allvarligt, det är likadant åt andra hållet med. Inte kan man skriva om en vit jul utan att prata om att det vore fint om vi vuxna höll oss nyktra i helgerna. För det borde vi ju. Och inte kan vi prata jul utan att samtidigt prata om ensamhet och fattigdom.
Det finns liksom ingen cynism som är tillåten eller ens möjlig under jul. Ingen nostalgi som inte lika gärna kan problematiseras heller. Finns väl ingenting som diskuteras livligare kring jul än själva julen. Egentligen.
Drömmen vore kanske att fly. Dra på sig sin VR-enhet, oavsett sort, och fly in i den virtuella verkligheten redan i slutet av oktober och inte komma tillbaka förrän någon gång kring påsk, så man hinner med att tjafsa om Jesu död och uppståndelse.
Eller vänta, även det är ett bråk jag skulle vilja slippa. Kanske är det årets julkapp ändå. Kanske hela årets. Kanske alla års.