LÄS FLER KRÖNIKOR PÅ DUONOJE.SE
Jag är på turné. Vi, jag och Anton, har åkt runt i Södra Sverige senaste två veckorna och det är mycket som är fint och mycket som är likt.
Till exempel Växjö är väldigt likt. Ungefär lika stort och ett hyfsat hockeylag jag inte bryr mig så mycket om. Det är ungefär lika stort också och har gågata.
Den stora skillnaden är väl att det ligger mitt emellan allt. Hemma är det mer långt bort från allt.
Att ligga mitt i har sina sidor, tänker jag. Till exempel kan mellanstora band och poeter komma och spela på Palladium eller Kafé De Luxe. Men det får bli en söndag då, kanske. För Stockholm, Malmö eller Göteborg kan ha tingat fredag och lördag.
Eller, så var det nu i alla fall. Ute regnade det lite men inne på Palladium var det fullt och varmt.
Visby är ju som det är, nämligen bäst. Alla borde få bo på Gotland. Det är likt för att det är långt bort men annars olikt.
I Malmö var vi på teater en kväll. Såg "Vänner, säsong 2, avsnitt 7". Pjäsen heter så, det är precis vad det låter som, fast mer. Rachel är svartsjuk på Ross och Julie. Och citerar Tjechov och Becket. Enormt bra och roligt.
En annan dag läser och spelar jag i en konsthall i Oskarshamn. Under ett bibliotek i Vänersborg. På Kulturhuset i Borås.
Det är så himla fint i Sverige. Ner genom Småland och Blekinge till Skåne till exempel. Det är kurviga vägar och träd i andra färger än hemma. Vi dricker kaffe och lyssnar på crust och Mascara Snakes i bilen.
Fåglarna här nere sover aldrig verkar det som. De ska väl söderut och pratar oavbrutet med varandra om det. Det är fint.
En solig morgon på lyxhotell i Anti-Cimex hemstad Göteborg med 17 kronor på kontot, det är dagen efter en sällsynt lyckad läsning på Pustervik. Utanför frukostfönstret skyler två tjackisar varandra i blåsten när de tänder varsin cigg.
Jag skriver det här för att kontrasterna är närmast oändliga. Det som är likt är sig verkligen likt. Det olika bär en inom sig. Olika livsval, olika förutsättningar, olika historia.
Jag menar inte att något skulle vara förutbestämt. Att ödet eller slumpen bestämmer hur det ska gå för oss. Det är såklart annat som spelar in där, men jag har varken tid eller plats att gå in på socioekonomiska och kulturpolitiska orättvisor.
Jag nöjer mig med att konstatera att landet är, precis som livet, långt och orättvist.
Vi har bilen i Nordstans parkeringshus, 100 meter från lyxhotellet, och Nordstan är förutom en av Sveriges största gallerior det deppigaste stället i hela landet. Öppet dygnet runt och sovplats för hemlösa ungdomar, påfallande många med Anti-Cimex målat med tippex på sina jackor.
Igår åt vi såväl thailunch som lyxig veganmiddag och idag styr vi nordost med hyrbilen.
Jag vet att allt det här låter konstigt, som skryt, men vad ska jag göra åt det då? Hålla käft? Jag håller väl aldrig käft. Förändra samhället? Jo, men jag har inte tid, jag måste läsa mina dikter och sjunga i Linköping nu.
Vi hörs.