LÄS FLER KRÖNIKOR PÅ DUONOJE.SE
Julklappspengarna är helt slut och rödbetssalladen har blivit för gammal. Nu får du igen för att en tog långhelg fastän julen var så kort. Och du bor fortfarande i Norrbotten. Det är iskallt eller glashalt och mörkt. Inte kan du börja cykla eller jogga bort julkilona än. Samma visa varje år. Åh, detta skitliv i periferin. I förskingringen.
Lugn, det finns fördelar med detta också. Jag, ett exempel, är född i slutet av 60-talet och har aldrig riktigt varit med när det verkligen gällt. För ung för punken men för gammal när internet kom för att det skulle kännas riktigt naturligt. Jag tror det varit till min fördel. Jag har nämligen fått allt istället och inte behövt vara lojal mot vare sig det ena eller andra.
De första punkarna i England brukar påstå att punken dog redan i slutet av 1976. För de flesta andra började den först 1977. För några dog den kring 79-80 och för andra dog den aldrig. Samtliga dessa ståndpunkter är grundade i en slags snobbism.
Fast det är ju inte unikt för just punken, det gäller alla områden där empirin inte är traditionellt framforskad utan mer subjektiv. Som varför just det sportlag man råkar heja på är bäst. Eller vilka som gjorde bästa debutskivan: Dicks från Austin eller Raincoats från London. De representerar på ytan två olika världar alla fall. Raincoats första kom 1979 och Dicks "Kill from the heart" kom 1983.
Fyra år och en ocean, nu är det ju ingenting men på den tiden var det precis så länge och långt som det faktiskt är. Raincoats var, kan man säga, det sista punkbandet eller det första postpunkbandet. Dicks var hardcore. Visserligen helt unik hardcore innan den blivit helt likriktad och stereotyp, men ändå.
Raincoats lät inte heller som något annat. Man kan tänka att det var skillnad på att vara man i Texas och kvinna i England. Det låter så i alla fall. Båda skivorna är starkt rotade i sin egen tid och sina fysiska omständigheter. "Kill from the heart" är hård och bluesig. Typisk Texasmusik egentligen. Liksom storväxt. Mycket mat har ätits och det rockas med stormagen framme, kan man tycka.
Det är en energi full av, hur ska en säga, fylla. Musik som brakar fram som en tjur över fält och genom dammiga villakvarter. Raincoats låter ockuperade hus och spontana studiecirklar i feministisk teori. Skivan tjuvåker tunnelbana och snattar öl.
Båda skivorna är helt fantastiska men de låter inte likadant och jag kan tänka mig en tid när omständigheterna liksom tvingade en att välja en av dem. Det känns som skivor man, när de kom, identifierade sig med. Och den identifikationen är liksom beroende av att en delade livsstil, sådan är graden av uppriktighet i dessa verk. Och det var såklart omöjligt att leva båda dessa liv.
Men det gäller inte mig. Eller dig heller för delen. Vi bor bokstavligen hundratals mil från where the action is. Det är som sagt februari och inga pengar har vi. Vi har såväl tid som internet och därför möjlighet att ta in båda dessa skivor och höra att om de nu skiljer sig så mycket åt (jag tycker inte ens det, trots beskrivningen ovan) så är det bara bra.
Vi är inte med, vi är lite utanför och eljest, det är inte självömkan eller snobbism, det är fysiska fakta. Och när du läst den här krönikan, letat rätt på skivorna och lyssnat på dem några varv så känns det bättre. Det är en halv dag mindre kvar till pengar och ljusare tider. Bra va?