LÄS FLER NÖJESNYHETER PÅ DUONOJE.SE
Ibland tänker jag att det har mer med mig själv att göra, det här med att jag gillar så många sena skivor med artister, än skivorna i sig. För man ska ju gilla debuterna, b-sidan på första singeln allra helst. Det är ju grymt att vara nörd och grymmast är att vara nördigast.
Nu kanske det verkar som om jag vill ha kakan och äta upp den, men jag älskar debuter med. Stooges första från 1969, gud vad den är bra. Men Iggys senaste, "Post-Pop Depression" som kom i år, är också helt sjukt mäktig. Det handlar väl om att jag vill att andra ska åldras med värdighet. Så att jag själv ska kunna det.
Och hursomhelst så är A Tribe Called Quests nya skiva helt, helt suverän. När de debuterade 1990, och på uppföljaren från året efter, var de redan då så långt före alla andra på någon slags hiphopens utvecklingskurva att det inte riktigt gick att ta in. De tog det här med jazz i hiphop så mycket längre än andra. Och de hade en mörk sida som deras samtida aldrig riktigt fick till.
Hiphop är ju numer oändligt mycket större än en genre. Det är ett lika brett begrepp som ”rock” eller ”klassisk musik”. Eller ”däggdjur.” Eller ”mat”. Förstår ni? Det går inte att säga att det måste innehålla det och det för att kunna sägas vara hiphop.
ATCQ (det tar för långt tid och för mycket plats att skriva ut hela namnet) försöker inte heller förnya för förnyandets skull. De senaste åren har den mest experimentella hip hopen rört sig bort från traditionella beats men ATCQ väljer att göra alla låtar på nya skivan i tämligen raka fyr-fyror. Det vill säga det är bastrumma på ettan och virvel på trean. Och en takt är fyra klapp lång.
De är så jävla bra på det. Och om något så hör man hur bra de alltid varit på just det. Det är något med hur musiken liksom släpar, bas, handklapp och kantslag. Och på det deras geniala rap, deras enorma musikalitet, alla oväntade vändningar låtarna tar. Deras röster. De är hiphopens Beatles kan man säga. Om man prompt måste få detta förklarat för sig på vitt rockgubbespråk.
I fina "Lost Somebody" rappar och sjunger man om Phife Dawg, ursprungsmedlemmen som gick bort i sviterna av sin diabetes under skivans inspelning. Och i den avviker man för första gången från den raka fyr-fyran och trummorna ersätts plötsligt av ett slags kulsprutekomp. Man avviker för att döden är en avvikelse från livet, för de efterlevande. Och så slutar låten mitt i en refräng, den klipps verkligen av mitt i.
Ungefär som slutscenen i Sopranos. För det är så det är. Mitt i allt tar något slut och finns inte mer. Det gäller såväl livet som en av årets allra bästa låtar och skivor.
Trodde någon nu att det här inte alls skulle handla om Musikens makt och Luleå kommun så måste jag tyvärr ge er fel. Men jag vill inte föregå några beslut, eller ens ta upp sakfrågorna i den här krönikan.
Och jag vill verkligen inte förringa 1 000 år av förtryck, av institutionaliserad homo- och xenofobi, men somliga dagar är det tyngre att bo i Luleå än andra.
Den här låten har i alla fall hjälpt mig lite den här veckan: