Jag önskar att alla män kunde ta sin del av ansvaret och avlasta oss kämpande feminister lite. Var är männen vi menar när vi säger ”Inte Alla Män”? Varför hörs ni inte? Varför syns ni inte? Ni har makt att påverka andra män, makt som kvinnor saknar. För män lyssnar inte på kvinnor, män lyssnar på andra män. Om ni på riktigt vill ha en värld utan våld mot kvinnor, varför använder ni inte era röster? 

Jag vill tro att ni bryr er, men er tystnad gör det svårt. Kanske förstår ni undermedvetet att alla män faktiskt tjänar på att vissa män utövar våld mot kvinnor? Så länge vi kvinnor riskerar att bli våldtagna eller psykiskt och fysiskt misshandlade i relationer kanske vi är villiga att stanna med någon vi åtminstone inte är rädda för? Kanske vi lättare accepterar att leva med en man som lämnar över det emotionella ansvaret på oss, låter oss projektleda familjen eller blir aggressiv ibland när han dricker, men som i alla fall inte slår oss? 

Lever halvdåliga män på att vi vet att det finns så många som är sämre? 

Jag har ofta funderat över hur det skulle vara om situationen var den omvända. Vad skulle jag göra om jag varje dag översköljdes av nyheter om män som blev misshandlade, våldtagna och mördade av kvinnor? Eller om jag levde med en svart person, hade jag dragit rasistiska skämt med mina kompisar då? Hade jag blundat för maktfördelningen mellan oss, och det förtryck som min partner utsattes för? Hade jag lyssnat ibland när jag orkade, och skrattat åt hur gullig min partner var som eldade upp sig över någon upplevd orättvisa? 

Ofta blir mönster tydliga när man vänder dem upp och ner. Plötsligt framträder strukturer vi blivit blinda för. 

 Bianca Kronlöf lade i veckan upp tre filmer på sin instagram, adresserade till Soran Ismail, till alla manliga komiker, samt komikerbranschen. Filmerna var ett svar på dokumentären Persona non grata som släpptes i början av april på SVT Play. 

 Programmet skildrar Soran Ismails perspektiv och lidande sedan anklagelserna om våldtäkt och sexuella övergrepp. Nu vill han göra comeback på scenen. Han får alltså en timmes skattefinansierad tv-tid för att berätta sin version samt göra reklam för sin nya föreställning.

Våren 2019 polisanmälde Soran en av kvinnorna som anklagat honom. Hon hade i en sluten facebookgrupp under metoo skrivit att han utsatt henne för sexuella övergrepp. Hon dömdes för grovt förtal. Och det här är det finurliga. Lagen om förtal tar ingen hänsyn till sanningshalten i förtalet. Det spelar alltså ingen roll huruvida Soran dömts för övergreppet som kvinnan berättade om eller inte. Att hon berättar om det hon blivit utsatt för är ett brott. 

 Samtidigt står Göran Lambertz i sin trädgård och namnger glatt kvinnan som anklagat honom för våldtäkt, trygg i förvissningen att han har rättssystemet på sin sida. 

 Män får tv-tid för att berätta sitt perspektiv; kvinnor som berättar sitt perspektiv blir stämda. Vänd på det några varv. 

 Jag tror att anledningen till att Bianca Kronlöfs ord berörde så starkt är att hon inte lindade in dem. Hon log inte, hon grät. Hennes frustration och smärta kunde kännas och kännas igen. 

Vi är så vana vid att be snällt, linda in, curla. ”Nä jag menar så klart inte alla män, de flesta män är ju bra.” 

Ja men visa det då. Om män fick nog och började ta ställning mot sexism och våldsamma män skulle våldet mot kvinnor att kunna utrotas. Och jag skulle kunna skriva om något annat.