För ett par veckor sedan satt jag hemma i TV-soffan och slappade när en smäll plötsligt hördes från övervåningen. Utan att förstå vad jag hade hört sprang jag uppför trappan och in i sovrummet där min son låg och sov. Inget hade hänt honom. Jag fortsatte in i badrummet och där låg min mamma, som var i Luleå på besök, orörlig på golvet i en pöl av blod. Hon hade kollapsat när hon satt på toaletten, fallit och slagit i huvudet.
Hon kräktes ohämmat när jag kom in. Det var spyor överallt.
Jag lyckades få upp henne i sittande läge, hon kunde knappt prata. Likblek i ansiktet och 30 år äldre fick hon fram: Ring 112.
Det gjorde jag. Sedan tog hjältarna över.
I början av mars drabbades den kända artisten Lill-Babs av hjärtflimmer och tvingades tillbringa sin 80-årsdag på sjukhus. Där fick hon besök av sin familj och sina vänner. Dottern Malin Berghagen chockades då svårt över den mat som hennes mamma blev serverad. På sin blogg rasade Malin över sjukhusmaten som var "det absolut värsta" hon sett. Hon postade samtidigt flera bilder varav en föreställde en bricka med Wallenbergare, potatismos, ärtor, lingonsylt, vaniljglass med bär samt en lättöl. Sen skrev hon:
"Ursäkta mitt språk men vem FAAAN lagar denna mat till sjuka människor??? Är det det här våra skattepengar går till?".
Nu har jag svårt att bedöma standarden på den där maten utifrån en bild, men jag tycker i ärlighetens namn att det ser rätt gott ut.
Det ska sägas att Malin Berghagen också skrev att hon tyckte att sjukhuspersonalen varit fantastisk, men det var hennes raseri mot maten som tog fart.
Jag hämtade mobilen i panik, slog 112 för första gången i mitt liv och försökte samtidigt förstå vad det var som hände med min mamma. Hade hon fått en stroke? Var det något med hjärtat? Varför spydde hon så mycket?
En vänlig röst svarade. "SOS Alarm, vad behöver du hjälp med?".
Jag skrek ut min oro och ångest. Kvinnan i luren svarade med ett betryggande lugn. Hon berättade att en ambulans var på väg och att jag skulle försöka hålla min mamma vaken.
Det dröjde inte tio minuter innan två ambulanssjuksköterskor klev in genom ytterdörren och tog hand om både en sjuk mamma och en hysterisk dotter.
Malin Berghagen tyckte att hennes mamma serverades kass mat på sjukhuset. Det är okej att tycka det. Det är också okej att kritisera vården. Vi ska ha höga krav på de som tar hand om våra sjuka och våra gamla. Om något är fel ska det belysas. Absolut.
Men jag tycker också att det är viktigt att lyfta fram det som faktiskt är bra, det som fungerar och är fint med vårt välfärdssamhälle.
För allt är inte åt helvete. Allt är inte skit. Vi bor i ett av världens i särklass bästa länder och skattebetalarna får massor av valuta för sina pengar.
Därför skriver jag nu dessa rader om hur mamma fick åka ambulans till akuten på Sunderby sjukhus. Hur hon där under ett par timmar låg under minutiös bevakning av både sjuksköterskor och läkare som ständigt tittade till henne. Som var stressade, men vänliga.
Därför berättar jag om hur hon fick positiva besked från läkarna, troligtvis handlade det om en akut matförgiftning, men att de ändå ville erbjuda henne en plats på Hjärtintensiven över natten.
Där fick hon vila upp sig i trygghet med vetskapen om att hon var i de bästa händer om något skulle hända. Där fick hon fantastisk och personlig vård av nattsköterskor och läkare.
Till frukost serverades mamma en anspråklslös ostmacka med paprikaskivor. Men de var formade som en leende gubbe – mackan var gjord på kärlek.
Sådant händer också.