I 101 år har Mors dag firats i Sverige. Författaren Cecilia Bååth-Holmberg tog initiativet, efter att ha inspirerats av amerikanska förlagan. Jag hoppades hon var en stridbar feminist på sin tid, men blev besviken. Efter att ha läst om henne framträder bilden av en bakåtsträvande rånationalist, som ansåg att preventivmedel hotade svenska folket och fördömde uppfattningar om att kärlekslösa äktenskap ska upplösas.
Finare ord skrivs om Anna Jarvis, som kämpade för att göra Mors dag till nationell högtid i USA. Jarvis ville hedra sin bortgångna mor, hylla modersgestalter och tacka för kärlek och omsorg. Hon hatade kommersen som kom att omgärda dagen. Protesterna vann inget gehör. Enligt Svensk handel är Mors dag årets sjunde viktigaste säljtillfälle, trots undersökningar som säger att mammor önskar sig tid med barnen. Möjligen att bli bjuden på middag, för att slippa laga den själv.
Det finns sopiga mammor. Rent av värdelösa. Kvinnan som misstänks ha drogat och slagit ihjäl sitt barn, som kallas Lilla hjärtat, är ett exempel. Men det här handlar inte om undantagen. Inte heller om frånvarande fäder som tror föräldraskap kan skötas med armbågen. Alla närvarande mödrar är huvudpersoner. Vanliga mammor, som Anna Jarvis avsåg, när hon sa att ”mor är den person som gjort mer än någon annan för dig”.
Hur skriver man om det största, utan att bli pompös? Det går inte. Cancern tog min vän Marias mor. Därför ser Maria aldrig stora problem i små saker. Det värsta har redan hänt. Det säger allt om en mammas storhet.
Min kompis Leif och jag talade om sorg. Hans mamma dog. Jag frågade vad moderskap är för honom. Han sa: ”En mjuk famn. Doften av nybärgat hö. Avståndets absoluta trygghet lika stark som saknadens stillsamma plåga. En hand som inte förändrades med tiden. Jag lärde mig iaktta den. Tummen, fingrarnas vindlingar, nagelbandens kanter. Så den alltid kan följa mig. Handen finns där än, om jag söker den.”
Moderskapet är det mest komplicerade jag tagit mig an. Att vara sen till skolan. Upptäcka en liten blomformad paljett som fastnat i cykelhjälmens innanmäte. Någon gråter för att den inte går att ta loss. Att om och om igen förklara att jag behöver en pincett men inte hinner operera nu, vi kommer för sent. Att bita ihop tills käkarna sprakar. För mig är moderskap starka instinkter. Att spara sista brödskivan till frukost. Aldrig skrapa sista såsen ur pannan innan barnen ätit sig mätta. Att på sängkanten viska ”Förlåt att jag blev arg. Jag älskar dig alltid”. Att vara okej med att bli tagen för given, hjälpt av tanken att det kommer vara värt det. Tvätta skrubbsåren. Vara någons starkaste klippa. Jag är inte säker på hur man gör, men försöker varje dag.
Mors dag 2020 blir inte som vanligt. Men ring och berätta att du sett allt hon gjort för dig.
Ett barndomsminne: Mamma på körövning. Tant Ruth var barnvakt. Jag stod i fönstret och spanade ut i mörkret. Pickande oro innanför skinnet. Stark längtan efter att få se mamma komma gående på snabba fötter. Minns tydligt lättnaden i att få slå armarna om hennes snöiga kappa. Rädslan att förlora mamma har alltid tyngt mig. Innan min fyraåriga son somnade igår sa han: ”Jag behöver dig och mormor för att andas”.
En del säger att ingen är oumbärlig. Det är lögn. Mamma, du har gjort mer än någon annan för mig. Du är oumbärlig. Omistlig. Aldrig vill jag vara utan dig, som bar mig precis under ditt vrålstarka hjärta. För allt är jag dig evigt tacksam. Det vill jag att du ska veta, så länge du finns kvar.