Sedan en tid tillbaka har jag korrigerat min cykelväg till jobbet. En förändring som innebär en vänstersväng mindre och möjligtvis adderas några meter på totalsträckan, men som betyder så mycket mer för mig.
Två gånger per dag har jag chansen att nicka försiktigt, le lite grann och viska hej från cykelstyret till min vilande vän. Ett hej från sonen hon aldrig fick, men som hon ändå alltid hade.
När annonserna fylls av uppmaningar att fira mor och hylla alla världens mammor tänker jag lite extra när jag passerar kyrkogården och tittar på korset som snart ska bytas ut mot en sten.
Tankarna har alltid dragit åt samma håll den här tiden på året. Jag har alltid haft ett kluvet förhållande till dessa ”högtidsdagar” och jag tror att svaret på frågan varför?, vilar i himlen.
Det är i grund och botten någonting fint med att hylla våra mödrar. Utan mammor hade världen varit mycket sämre. Utan mammor hade världen inte funnits.
Fars dag har aldrig blivit mer än slips och strumpor, men då har också mängder av pappor gjort mycket för att visa att de inte förtjänar någon hyllning. Knappt en klapp på axeln.
Jag och mina syskon har haft tur som har fått den roligaste, kärleksfullaste och tryggaste pappan. Men många vet inte ens var deras fäder finns om de, mot förmodan, skulle vilja dela ut en slips.
Mors dag däremot. Den är svår att vifta bort.
Efter att ha varit närvarande under graviditeten och senare vid min sons förlossning kan jag aldrig tycka annat än att mitt barns mamma förtjänar allt här i världen. Uppskattande ord, presenter och tårta den 28 maj är det minsta jag kan ge henne. Den behandlingen ska hon egentligen ha varje dag. Varje år.
Samma sak med min egen mor, den bästa och mest omtänksamma mamman jag vet, att ge henne en dag är för lite. Det ska inte behövas något datum i almanackan för att dessa fantastiska människor ska känna sig uppskattade.
Det ska inte behövas ett datum som tidigare fått mig att känna olust och som detta år får mig att gråta i smyg.
För mig har denna dag fört tankarna till en av de finaste modersgestlaterna jag haft i mitt liv. En moder som aldrig födde något eget barn men som, med sitt stora hjärta, överröste mig med upplevelser och glädje. Hon var min gudmor och tog sig an uppgiften på samma sätt som en mamma tar sig an sitt barn. Självklart, naturligt och med ovillkorlig kärlek.
Jag pratade aldrig med henne om det. Men när vi samlades kring fikabordet och dividerade om mamma eller farmor skulle skära den första tårtbiten satt hon bredvid och log avvaktande. Hon tyckte väl, precis som jag, att de förtjänade att ta både första biten och rosen på tårtan.
Jag hoppas att hon förstod att hon förtjänade hyllningen lika mycket som dem.
Jag sa det aldrig då, att fira någon på självaste mors dag som inte själv fött barn kändes aldrig bekvämt. Och nu är det för sent. I år sitter hon inte vid fikabordet och jag borde gå och lägga en hel tårta på hennes grav. Bara för min gudmor.
Egentligen borde jag kanske lägga en tårta på hennes grav alla andra dagar under året.
Sammanfattningsvis vill jag påpeka att jag inte har någon ambition att stoppa firandet av våra fina mödrar. Hylla dem som hyllas bör.
”Hylla dem som hyllas bör”. Uttrycket säger själv att det är någonting som saknas här.
Låt söndagen vara mors dag. Men vad sägs om att tillägna lördagen åt alla fantastiska kvinnor som inte är mammor?
Ni är också älskade.