Enklaste ”hur mår du”, ger svar kring om man haft eller tror sig haft Covid-19. I de flesta samtal går det sedan vidare till att tala om vad man gör för att undvika smitta eller hur annorlunda livet nu ter sig, för oss och hela världen. Vi vet egentligen bara vi omöjligen kan veta hur det egentligen går och vad som kommer att hända, kopplat till pandemin.
När vi nu kan se att Europas länder börjar öppna upp och starta om samhällslivet drar smittan in i folkrika länder med skakig hälsovård. Brasilien seglar upp som den nation där flest smittas och dör av smittan. Medierapporter visar hur Indien förbereder sig för vad som kan komma att bli en katastrof.
Resten av alla problem och utmaningar, som inte är direkt eller nästan direkt kopplad till pandemin står som i väntläge. I politiken syns det tydligt, eftersom väljarsympatierna strömmar till de partier som vi på något sätt förknippar med att kunna styra och regera. Det drabbar partier som inte har en aura av att seriöst kunna arbeta med att styra och ta ansvar. I ett medieflöde där inte alla frågor kan göras till invandringspolitik ser vi inte heller till Jimmie Åkesson.
Det måste kännas skönt i stunden för de socialdemokratiska partistrategerna i närheten av regeringskansliet, samtidigt som vi alla kanske kan förstå den otroliga ansträngningen det måste vara att ta ansvar i en situation där de tvärsäkra, bara döljer att inte heller de har någon aning.
Ulf Kristersson vill få igång en kommission nu på en gång, för att utvärdera de insatser och åtgärder som regeringen håller på med och som de precis genomfört. Det är lätt att förstå frustrationen att inte alls få vara med i det som idag handlar om att skapa politik för att ta Sverige, inte bara genom pandemin. Att inte få vara med i att forma politik för att rädda livskraftiga företag, när samhällsekonomin går på lågfart.
Istället firar samverkanspartierna kring januariöverenskommelsen nya politiska triumfer. Sällan har väl Centern och Liberalerna kunna få igenom så många insatser i sina hjärtefrågor och dessutom få uppmärksamhet för det i media och av regeringen.
Dessutom firar den svenska modellen triumfer, åtminstone i Sverige. Utomlands rasar medier och politiker kring den svenska hållningen att inte stänga ned samhället annat än genom frivillighet. Inga poliser och böter för att hålla människor hemma. Restauranger öppna, med bara tydliga förhållningsorder till den som driver restaurangen, kombinerat med förtroende för vanliga människors sunda förnuft. Sverige tycks vara det enda landet i världen som möter pandemin på detta sätt.
När jag påstått tidigare i krönikan att ingen egentligen vet något om vad som kommer att hända och hur det kommer att gå, så gäller det naturligtvis mig själv också. Jag vet inte om det svenska sättet är det rätta. Däremot är jag ganska säker på att det politiska samtalet i Sverige kommer att påverkas av det som hänt under pandemin under lång tid framöver.
De partier som lever på att vara driva missnöje och förenkling kan nog möta mer motstånd i opinionen för en tid framöver, samtidigt som väljare kan belöna de som försöker lansera konstruktiva förslag för att ta samhället genom krisen. Partier som samarbetar under press bygger band mellan de politiker som deltar. Pandemins enda politiska vinnare är nog inte regeringen, utan själva januariöverenskommelsen.