I alla fall två av dem. De tillhör målgruppen som Luleå och länet vill attrahera: unga, sexiga och kreativa kvinnor. För en tid sedan skulle de ha en drinkkväll tillsammans. Båda är singlar, båda hade ansträngt sig lite extra den här kvällen. Fokuset låg inte på ragg, utan på att ha kul.
Det finns tyvärr ett problem med att vara kvinna i Luleå, åtminstone om man är heterosexuell: Luleå är fullt av lulekillar. Lulekillen har två positiva personlighetsdrag. Han är nöjd, och han är självsäker. Där tar det tyvärr stopp. Men om omedveten och fantasilös hade varit talanger så hade Lulekillen vunnit varje tävling. Och det gör han ju också, i Luleå. För Luleå är staden utan konkurrens. Coolaste (enda) klubben i stan bokar samma lokala mansband varje gång. Att bo i Luleå är helt enkelt toppen för lulekillar.
Lulekillar är per definition straighta. Vilket också är en win eftersom Luletjejer är precis lika omedvetna och fantasilösa. Och detta för oss tillbaka till mina kompisar. Väl ute på krogen satte de sig vid ett bord och roade sig med att räkna läderleggings, den inofficiella uniformen för luletjejer. Dessa kombineras med fördel med en blank blus och en kavaj i beige, svart eller ljusrosa. Vid extra festliga och edgy tillfällen, typ AW på Kultan, kan valfritt plagg med glitter adderas.
Målgruppen som Luleå påstår sig vilja attrahera är inte fantasilös utan ifrågasättande och krävande. Jag säger påstår för att jag är skeptisk till om det stämmer. Jag tror att själva staden, precis som lulekillar, inte alls vill ha krångliga kreativa kvinnor som inte bara nöjer sig utan vill utvecklas hela tiden. Luleå vill ha luletjejer i läderleggings.
Mina kompisar är inte luletjejer utan har större ambitioner än att promenera till Gråsjälören varje helg. Därför är det inte helt enkelt för dem att attrahera lulekillar. Men några var likväl modiga (eller fulla) nog att inleda trevande kontaktförsök. “Va coola ni ser ut, är ni utklädda?” var kvällens första leverans. Med lite god vilja kan man kanske tolka det som en neggning hämtad från boken The game, men tyvärr tror jag inte att detta var en medveten strategi, bara ren lulekilleism. “Hörru, vicken smak ska man ha på snuset?” var nästa försök att väcka intresse för samlag.
“Äru bra på å laga mat?” var det sista mina kompisar hörde innan de tog en taxi hem för att googla bostäder i Göteborg.