Staden var redo. Spelarna var redo. Publiken var redo. Det var dags för mästerskapsmatch. Fansen fixade tifo, klubbmärket vajade från lokaltrafikens bussar och folket vårvallfärdade till stadens hockeytempel för att tillbe nya guldgudar.
Medan vi kisade i vårsolen hukade sig Linköpings spelare under en orkan.
I den första matchen blev Luleås uppspel hela tiden fastpressade av två jagande Linköpingsforwards. Luleå lyckades vinna ändå, men det var på gnällen och hade inte målvakten Maria Omberg spelat vad som sannolikt var hennes karriärs bästa match skulle Luleå förlorat.
Den här matchen blev något annat. En islossning, en vårsmältning som fyllde alla magasin och sprängde finaldammen. Det fanns ingen möjlighet att Linköping skulle ha klarat av att stå emot den veritabla flodvåg av offensiv briljans som Luleåspelarna släppte loss.
Förutom fantastiska Florence Schelling.
Luleå/MSSK trummade på redan från första nedsläpp, härjade helt fritt i offensiv zon och det där gjorde nog gästerna lite fundersamma. Linköpings första försvarspress blev inte lika hög, hård och stringent, Luleås backar hade fått order om att vara snabbare med förstapasset, man fick ytor i uppspelsfasen och utnyttjade dem till att anfalla med den fart och finess som är det här lagets DNA. Linköping hade ingenting att svara med – när torpederna inte träffade fanns inget annat.
Det dröjde fem minuter och tretton sekunder innan gästerna sköt sitt första skott på mål, rakt i famnen på Omberg. Det var bara fem minuter kvar av perioden när Omberg tvingades göra sin första – och enda – riktiga räddning, en benparad på ett närskott. Resten var Luleås – men något mål fick man inte.
Luleå hade den här matchen i en påse instoppad i en ask inlåst i ett kassaskåp på en påskstängd bank. Men Linköping har inga dåliga spelare. Ge dem lillfingret och de glufsar i sig hand, handske och armbandsur.
Hemmaspelarna blev kanske lite nervösa när målen lyste med sin frånvaro, när monstret Schelling växte sig allt större tills hon – likt Midgårdsormen – slingrade runt hela målburen och bet sig själv i svansen. Kanske blev man lite oroliga för att släppa till kontringslägen, vågade inte kliva fram med samma ackuratess och frenesi, vågade inte riktigt trycka till passningarna och lägga samma energi i åkningen. Linköping fick i alla fall fast Luleås uppspel, hittade en väg in i matchen och började utmana Omberg på riktigt i andra perioden.
I tredje blev det kaos – i ordets allra bästa betydelse.
Ronja Savolainens stod för ett brutalt solomål efter att hon blivit trippad och brakat in i Schelling med puck och allt. Det dömdes bort – och den finska backen fick inte ens en utvisning med sig. Jennifer Wakefield bentacklade Lara Stalder, Linköping satte tokpress mot Omberg i numerärt överläge, men hon tog allt. Som vanligt. Fansen skrek, tränare Glader läxade upp domarna, domarna läxade tillbaka, Luleås assisterande tränare Oskar Häggström fick en neddumpning mitt i fontanellen och det var precis allt som en hockeymatch ska vara. Irriterad, ilsken, snabb, med bländande teknik och gastkramande spänning som adrenalinvred alla insatser till elva. Det var utsökta passningar, blixtrande kontringar, frilägen och fantastiska räddningar om vart annat och jag ville aldrig att det skulle ta slut.
Linköpings Lara Stalder ville annorlunda.
Luleå gjorde misstag när allt skulle avgöras, men det är å andra sidan omöjligt att spela en match utan såna. Luleå straffades hårt, med första perioden på näthinnan kan man med fog säga att hemmaspelarna blev rånade, uppskörtade och lurade på guldfesten. Kan laget ladda om? Kan supportrarna? Det är nu vi får se exakt hur bra det här laget och den här staden är.