Luleås enkelhet är omtalad. Att allt kan nås inom sju minuter är något jag verkligen uppskattar. Men det måste ju finnas fler saker att skryta med än korta avstånd.
Vad är egentligen det bästa med Luleå?
Många skulle nog säga isvägen. Men isvägen på dagen är inget för mig, det är alldeles för många lulebor i farten. Isvägen på natten är en helt annan sak. Ensam på isen kan man lånesparka hur fort som helst, och även om det inte är norrsken så reflekteras ljusen från stans reklamtavlor i snön och skapar en helt egen värld. Ni vet när det är mörkt ute och man går förbi ett fönster och plötsligt råkar bli en hemlig åskådare till någons ombonade vardagsmys? Så känns det att vara på isvägen på natten. Du ser hela stan men den ser inte dig. Magi.
Visst finns det annat fint med Luleå än isvägen. Restaurang Harnet är en undangömd pärla som jag besökt alldeles för sällan, mest på grund av att jag aldrig haft råd att äta ute överhuvudtaget. Men om jag hade haft det hade jag kalasat på deras fantastiska eritreanska mat flera gånger i veckan.
Att lösa mordmysterier på Taps& är en annan favoritaktivitet. Medhavda mordmysteriespel alltså, ingen har blivit mördad på riktigt där, än. Ja, vinet är dyrt och stället är som alla andra luleställen rejält snubbigt, men det finns brädspel att låna. Så enkelt och så mysigt.
Och så finns ju onsdagsquiz på Craft n’ Draft. Äter du inte kött är maten helt ärligt sådär, men deras quizkille är så bra på att göra och presentera quiz att det inte spelar någon roll. Får jag bara lyssna till hans mumlande leverans av nörd-trivia kan jag gladeligen tugga i mig samma överprisade nudelsallad varje onsdag. Du vinner det du äter och gratis är alltid gott.
Det bästa med Luleå är ändå människorna. De som går mot strömmen, som inte anpassar sig oavsett vad det kostar dem. Kanske önskar de ibland att de kunde. Säkert hade det varit enklare: Luleå är en stad där man tjänar på att passa in. Gärna ska man sticka ut lite lagom för att bli användbar som alibi för diversifiering, men det gäller att inte tippa över så att det blir obekvämt.
De flesta som inte vill eller kan anpassa sig flyttar från Luleå. Men några blir kvar. Kanske har de inget val, jag vet inte. Men jag vet att jag är tacksam för att det finns människor som exempelvis Anna Broström. Anna, som är kreativ på riktigt och driver Folkets Bio på sitt alldeles egna genuina sätt. Med knappa resurser, och en pandemi som motståndare, har hon skapat en varm plats som känns som hemma. I januari vann hon Biocentralens pris för Årets Biografinnovatör, och kanske är det symptomatiskt att hon prisas utanför Luleå.
En annan motvalsare som prisats utanför Luleå är musikern och poeten Matti Alkberg. Ingen är så mycket Luleå som Matti, och jag vet att det i en avlägsen framtid, när alla glömt hur motsträvig och egensinnig han är, kommer att resas en staty av honom i Svartöstan. Tills dess gläds jag åt att han finns och gör luften i Luleå lite lättare att andas.
Men för motvals får det inte bli. Det allra bästa med Luleå måste därför vara de målade fotspåren på gångvägen runt sjön, de som visar på vilken sida man ska gå. LÅ-kepan av till den som kom på den simpla lösningen på ett globalt problem.