I SVT-serien Kalles och Britas sex liv utforskar programledarna just den drömmen. Hur vore det att leva som cowboy i Vemdalen, att permanentbo på Lofoten eller ställa upp som volontär för att hjälpa flyktingar på Lesbos?
För paret Brita och Kalle resulterar experimentet i sex halvtimmeslånga program med prydlig dramaturgi. Det främmande blir naturligt, det obekväma behagligt. Men känslan av status quo, att inget verkligen förändras av livsstilssafarin, kan nog sticka i ögonen på den som verkligen vill eller ser sig tvungen att bryta med konventionerna.
I filmerna ”Captain Fantastic” (2016) och ”The Glass Castle” (2017) skildras samma längtan bort från den breda fåran, men med olika grundackord. Captain Fantastic handlar om Ben, spelad av Viggo Mortensen, som bosatt sig i en enslig stuga bland bergen med sina sex briljanta barn. Dessa hemundervisas i självförsörjning, civilisationskritik och avancerad litteraturanalys, de firar Noam Chomsky-dagen istället för julafton och strävar, med varierande framgång, efter att leva upp till pappa Bens högt ställda förväntningar.
Vid filmens början nås familjen av beskedet att mamman, intagen på sjukhus, har begått självmord. Under resan till hennes begravning ställs konsekvenserna av Bens radikala uppfostringsfilosofi på sin spets och de konservativa morföräldrarna hotar att begära vårdnaden om barnbarnen.
Även om Captain America innehåller glimtar av problematisering och fördjupning, så är det först och främst en hyperromantiserad saga, en orgie i bohem-chica kläder och miljöer, naturromantik och idealiserade barnporträtt. I The Glass Castle, löst baserad på Jeanette Walls memoarer med samma titel, framställs livet utanför samhällsordningen som något mindre pittoreskt. Här heter den anti-imperialistiske pappan Rex Walls, han drömmer om att bygga ett hus av glas till familjen som för en socialt utsatt nomadtillvaro i 1960-talets USA. En kväll, liggande på rygg intill sin dotter i snön, docerar Rex om de stackars människorna i storstäderna: ”Deras luft är så förorenad att de inte ens kan se stjärnorna!”
Men närhet, ingenjörskonster och livsvisdomar får stå åt sidan, under de perioder som Rex hemfaller till våld, försummelse och alkoholmissbruk.
Med tanke på det rådande politiska läget i USA är det inte överraskande att Hollywood pumpar ut historier om fröjden och våndan i att göra uppror mot det kapitalistiska systemet. Henry David Thoreau, som skrev den utvecklingskritiska och naturvurmande essän ”Skogsliv vid Walden” redan 1854, hade antagligen förfasats av hemlandets och världens fördärv. Å andra sidan hade han kanske gillat att se på tv. En av Thoreaus många bevingade aforismer lyder: ”Live at home like a traveler.” En ambition som ter sig förvillande enkel, under filten i mörkret framför streamingtjänsterna.