Det är nog nu. På dagens debattsida publicerar vi uppropet #deadline där drygt 4 000 journalister vittnar om verkligheten på många av landets redaktioner. Så klart är det så. Man vill så gärna tro att en kår av starka yrkeskvinnor skulle vara förskonade; som om vi skulle leva i ett lyckligt Utopia i ömsesidig respekt, sida vid sida med våra manliga kollegor.
Vi är en i bokstavlig bemärkelser synlig kår där många dagligen frontar med namn och bild vilket ökar utsattheten när det kommer till alla former av trakasserier. Vi arbetar dessutom i en bransch där kampen om jobben hårdnat avsevärt de senaste åren med kännbara rationaliseringar på de flesta redaktioner.
Det faktum att det dröjt innan uppropet #deadline kom till stånd har en delförklaring i ovanstående men det handlar också till stor del om vår ovana att föra vår egen talan. Att ge andra röst är vi skolade till, men samtidigt är det en hederssak att hålla sig själv i bakgrunden. Men vi lever i ett sammanhang och undgår givetvis inte att drabbas av maktspelet. För det handlar om makt – och underordning, det är vi på det klara med när vi tittar utanför redaktionerna; på hemmaplan har vi hitintills haft en blind fläck. Paralleller till de vittnesmål som delats via exempelvis #tystnadtagning och #teknikstfel finns också hos oss. Så klart.
Själv började jag på Kuriren i september 1985. Min tjänst var placerad på nattredaktionen under ledning av en despotisk nattchef. Min strategi, för att markera att jag inte var ett lättuggat byte i bossens käftar, blev att klippa av mitt långa blonda hår. Kaxigt korthårig klev jag in i huset. Så sjukt att jag knappt tror det var på riktigt. Men så var det.
I dag kan jag konstatera att jag under mina 32 år själv varit förskonad, men vi har haft några tuffa omgångar i huset genom åren, det ska man inte sticka under stol med.
Men poängen är att detta inte handlar om enskilda journalister, inte om jargong eller tufft tonläge – detta är ett samhällsfenomen, och vi är en del av detta samhälle så – vi också. Så klart.
Stridsropet ”kvinnor i alla länder förenen eder” känns efter veckor av vittnesmål nästan överflödigt. Ebba Witt Brattström beskrev #metoo och dess efterföljare som en tsunami i P1 Morgon i måndags. Men till skillnad från en dödsbringande våg hoppas och tror jag att denna störtflod faktiskt ska vara starten på något nytt. Den patriarkala tystnadskultur som härskat inom i princip alla samhällsområden, kan äntligen vara på väg att få lämna plats för en ömsesidig respekt. Det är nog nu. Här önskar jag att jag dessutom kunde tillägga – så klart.