I mitt fall handlade det om en blodfläck som skulle fått ortodoxa av vilken religion det än må vara att jubla åt mitt kliv in i kvinnans värld. Förutsatt att den landat på sängens lakan under bröllopsnatten. Så var det nu inte riktigt. Lakanet hamnade raskt i tvättstugan. Det var min första pojkväns mamma som diskret tog hand om det, tacknämligt utan en kommentar. Det var även hon som rusade in i pojkvännens källarrum tidigare på morgonen för att leverera den osannolika nyheten: Palme är mördad!
Sedan dess har en av världens mest kostsamma och omfattande polisutredningar pågått. Efter 34 år, 22 430 olika uppslag, 788 provskjutna vapen och 134 erkännanden av mordet på Palme är utredningen nu nedlagd. Och vi måste på allvar lära oss acceptera och leva med ovissheten. Vissa kommer förstås inte acceptera. Bland privatspanare, granskare och författare kommer en del även fortsättningsvis att ha lösningen av Palmemordet som sitt kall och sin mening i livet. För inte ens vi ”vanliga” kan väl känna oss helt tillfreds med ett namn på en utpekad mördare, men utan tydligare bevis än en noggrann genomgång av vittnesmål?
Jag har inte analyserat tittar- och lyssnarsiffror men jag anar att chefsåklagarens presskonferens i onsdags närmade sig Stenmark-i-backen-nivå. Tillställningen var befriande fri från spänningsuppbyggande dramaturgi. Det var så där grått och torrt och exakt som det ska vara för att kännas svenskt trovärdigt. Två grånade män som snabbare än vi hann reagera med tegnellsk säkerhet i tonfallet deklarerade vem huvudpersonen för onsdagens presskonferens var. ”Stig Engström går inte att komma runt som misstänkt mördare”. Sen väntade vi på bevisen. Det var som en uppläsning av en något grå deckare i långsamt tempo. Jag anar för övrigt litterära stråk hos åklagaren med det i sammanhanget osannolika namnet Krister Petersson. I ett av vittnesmålen han refererade till stod det ”rocken fladdrade”. Petersson lade till ”den fladdrade i nattvinden”. Nattvinden. Bra ord i en deckare. Lägg ”handlovsväska” till listan över bra deckarord. För vår inre blick ser vi hur vapnet placerats i den där märkliga lilla väskan, som av outgrundlig anledning var modern på 80-talet. Ja ni märker; mina tankar och associationer drog iväg under presskonferensen, efter det på ett tidigt stadium stod klart att teknisk bevisning saknades. Antiklimax.
Jag betvivlar att Krister Petersson och spaningsledare Hans Melander heller känner sig tillfreds. Men att ringa in en skäligen misstänkt mördare, som inte lever, är ett sätt att kunna avsluta det hela när de vet att de är i en återvändsgränd. Det blev en icke-upplösning på 34 års utredningsarbete, som fallerade på grund av misstag som dagens chefsåklagare uttryckligen säger är väldigt märkliga (vilket naturligtvis ger luft åt konspirationsteorier om polisens inblandning). Jag kan uppskatta modet i att lägga ner en utredning där de rimliga möjligheterna känns uttömda. Nu kan de offentliga resurserna användas på annat sätt. Frågetecknen i samband med Palme-mordet måste vi leva med. Och istället hoppas på att forskarna snart knäckt svaret på ett effektivt vaccin mot covid-19. Och glädja oss åt att ett mord i Linköping som varit ouppklarat i 16 år den här veckan fått sin lösning tack vare släktforskning och DNA. En sak får vi säga om 2020. Det är ett år som går till historien. Och vi är med och skriver den. Jag önskar oss en god sommar.