29 grader i Luleå.
41,5 grader i Nikkaluokta under trettondagsafton.
Men annat var det förr – nämligen i januari 1999.
Jag ryckte in i lumpen på F21 i Luleå med kläderna jag hade på mig. Jag hade läst på lite dåligt och förväntade mig ett upprop och sedan hem till radonettan på Edeforsgatan.
Ett par timmar senare stod vi nakna i kasern 24 med snopparna pekandes på löjtnant Nygren.
Av med det civila – på med det försvaret tillhandahöll.
Och sedan väntade sex veckors grundutbildning.
Stockholmarna hade fått åka buss hela vägen upp och trodde att de skulle kliva av i Gävle.
Men de klev av 80 mil längre norrut i 42 minusgrader.
Vapenexercis och att lära sig gå i takt var ett par av momenten och det gjorde vi utomhus.
Med ultrahårdingen från Arvidsjaur.
Ett nytt befäl hade anlänt till flottiljen – kapten Sandström från jägarbataljonen K4.
Han skulle verkligen sätta oss i flygvapnet på plats och det var ingen som vågade spela kaxig.
Jag frågade i alla fall försiktigt om att inte tyckte att det var kallt att ha uppfällda öronlappar på vinterkepsen.
– Jag fäller ned när det blir kallt, svarade han.
Och vi fortsatte att jogga på stället för att hålla någon form av kroppsvärme. Samtidigt fick vi inspektera varandras ansikten för att kika efter vita fläckar (eventuella förfrysningar).
Det var en vinter jag aldrig glömmer. Vi fostrades, blev en pluton och löd order. Jag ser det som en svunnen tid. Några av oss, och vi var en hel del unga män och några kvinnor, som inte lärt oss respekt och ödmjukhet, ta ansvar och hjälpa varandra. Hela tiden sätta gruppen före jaget.
Det blir mindre och mindre av det i dagens samhälle. När värnplikten avskaffades och försvaret övergick till ett insatsförsvar i utlandet tappade vi också en viktig del – den sista fostran innan vuxenlivet.
Slår vi ut den kostnaden jämfört med vad det kostade samhället att alla unga män skulle genomgå en obligatorisk militärutbildning tror jag det är billigt i jämförelse, men det har jag inte baserat på fakta.
Jag ser en samhällsförvandling där vi föräldrar serverar vardagen på ett silverfat för våra barn. När de sedan ska börja ta ett eget ansvar uppstår en kollision. Jag vet att jag generaliserar, men har också hunnit skaffa mig en hel del erfarenhet från arbetslivet.
Ansvaret ligger på oss föräldrar. Ibland kanske våra ungdomar bör ta cykeln till träningen, hålla koll på sina tider och laga sitt eget mellanmål.
Alla har inte den styrkan att fostra sig själva. Jag har träffat några bra exempel, men också några som inte fått chansen in i vuxenlivet. Jag säger som Gunde Svan: "Det finns inga genvägar till framgång".
God fortsättning!