Den nuvarande vice ordföranden i kommunstyrelsen, Lenita Ericson kandiderar för att ta ordförandeposten, efter att Niklas Nordström under uppmärksammade former avgick.
Samtidigt har nu kommunen sett en chefsflykt som knappast har någon motsvarighet någon annanstans i Sverige. Alla frågorna kring detta utgör temperaturmätare över hur ledarskapet fungerat eller inte fungerat på förvaltningsnivån. Den politiska personstrid som nu utspelar sig är på samma sätt en temperaturmätare över hur stämningen är i det maktbärande partiet i Luleå idag.
Det är nu länge sedan jag själv var partiaktiv och det vore fel att tro sig kunna vara tvärsäker om hur en lösning skulle kunna se ut, eller vad som kunnat göras annorlunda. Däremot kan jag se i ett längre perspektiv i hur situationen ser ut, i förhållande till historien. Socialdemokraterna gick till val 2018 med egen majoritet i fullmäktige och fick efter valet se en dramatisk minskning av väljarstöd. Från nästan 50 procent gick man ned till mindre än 40 procent. Inför valet toppade Niklas Nordström som kommunstyrelseordförandekandidat med Lenita Ericson som vice. Då hade Lenita vunnit mer än hälften av representantskapets röster i strid med Emma Engelmark och Carina Sammeli.
När en politiker avgår måste ett fyllnadsval göras. Så har skett tidigare, men har då mest varit en formalitet. Det var ingen ordförandestrid när Yvonne Stålnacke ersattes som landstingsstyrelsens ordförande av sin viceordförande Kent Ögren. Inte heller utmanades Yvonne Stålnacke som ordförande för kommunstyrelsen i Luleå, när Karl Petersen avgick. Nu är stämningen tätare och argumenten för hur interndemokratin hanteras är heta. Hur Socialdemokraterna bestämmer är helt och hållet upp till deras organisation och process. Däremot är ett fyllnadsval av kommunstyrelseordförande intressant för alla vi andra som inte har rösträtt på representantskapsmötet på måndag. Det är särskilt intressant och spännande när hela ledningsorganisationen dessutom svajar i kommunen.
Jag är övertygad om att processen kommer att ske stadgeenligt på måndag och att det kommer att röstas, med händer i luften eller slutna valsedlar. Partier är gjorda för att förrätta val av kandidater. Det är partiers viktigaste uppgift. Oklart är vad som kommer att hända efter att klubban har träffat bordsskivan och valet är avgjort. Både Lenita och Kent har tydligt meddelat att de inte söker posten som vice ordförande. Valberedningen har inte heller meddelat någon nominering som vice ordförande om deras förslag till ordförande, Kent Ögren, inte skulle vinna. En valberedning har alltid rätten att nominera, till och med när mötet pågår.
Valet av ordförande kommer att ha en vinnare och en förlorare och ingen vet vem av de två som ska spela vilken roll. Jag vill rikta en uppmaning till både Kent och till Lenita: om ni tror att partiet och sammanhållningen är viktig har ni en uppgift att fylla om ni förlorar. Den uppgiften är kanske viktigare än att bli ordförande. Den av er som förlorar kan spela en viktig roll att i säkra sammanhållningen i partiet genom att acceptera att vara vice ordförande under hela mandatperioden. Då och bara då kan socialdemokratin gå till val som ett samlat och helt parti. Det kräver en hel del mod och ödmjukhet att kavla upp ärmarna när någon annat vunnit en omröstning. Det tror jag ni har.