Tim ”Avicii” Bergling sitter i ett enormt hotellrum, omringad av människor, med ansiktet begravt djupt i händerna. Det ser ut som att det kliar i hela kroppen på honom. Han har panik. Han säger det rakt ut, ”jag får panik av detta, jag kommer inte klara att spela”.
Ingen svarar. Männen runt Tim Bergling är så smärtsamt tysta. I klipp efter klipp ser vi deras tomma blickar vändas bort när han gråter för det är för kostsamt att titta.
Han säger att han kommer att dö men ingen lyssnar.
Ingen som sett dokumentären ”Avicii - True stories” kan ha missat att Tim Bergling kämpade med panikångest, stress och krav att ständigt ligga på maximal kapacitet.
Han läggs in på sjukhus, äter tunga mediciner och uttrycker tydligt att han vill ställa in alla spelningar men han är oförmögen att stoppa den lavin som blivit hans framgång.
Det verkar som att de han omger sig med, vänner och anställda, är ekonomiskt beroende av varumärket Avicii.
Precis allt gör ont i dokumentären om Tim Bergling.
Det fanns så många stunder av mörker och hjälplöshet över det faktum att Tim Bergling gång på gång ber om hjälp och uttrycker en rädsla att dö och männen vänder bort blicken.
Det kostar för mycket att se.
First Aid Kit har också berättat om hur slitsamt det kan vara med det oändliga turnerandet men att de räddats av att de som kvinnor har lärt sig i tidig ålder att tala om känslor. Och att de har omgett sig av kvinnor som lärt sig att besvara och lyssna.
Tim Berglings karriär genomsyrades av en hård machokultur där det inte fanns utrymme för varken psykisk ohälsa eller vägen ut. Så många män runt honom, dygnet runt honom, och ingen yttrade ett enda ord av sympati eller förståelse. Ingen frågar hur han mår.
En av de värsta scenerna i hela dokumentären är när han blivit utskriven från sjukhuset mot läkarens rekommendation, oerhört påverkad av smärtstillande och hans manager ber honom att göra intervju efter intervju. Han kan knappt hålla ögonen öppna men ändå pressar de honom att genomföra en spelning som är bokad dagen efter.
Det enda man vill är att någon ska ta honom ur scenerna som är hans liv och säga; nu är det nog. Du måste få andas.
Men ingen låter Tim Bergling andas. Ingen låter honom ens försöka kippa efter luft vid vattenytan.
Han lär sig att formulera ord runt panikångesten. Säger att han är introvert, att han hatar att spela, beskriver hur han håller på att gå under och att han inte vill mer.
Men ingen bryr sig. De snackar om pengar. Hotar honom. Gör honom medveten om hur mycket han kommer förlora om han ställer in. Beskriver risken att han kommer att förlora sin karriär.
Tim Bergling säger att han kommer att dö men ingen bryr sig.
Denna tillvaro är säkert mer än vanlig för många unga artister idag men det är inte allas ångest som fångas på film för oss att titta på.
I åtta år är Tim Bergling omringad av män som anser att stress är något valbart.
Att stress är något du kan gå in och ut ur, något som Tim Bergling borde vara man nog att stänga av.
I åtta år är Tim Bergling omgiven av män som anser att pengar är överordnat allt annat.
Visst kan man önska att kön inte har något med saken att göra men jag har svårt att tro att den machokultur som genomsyrar hela vårt samhälle inte skulle ha funnits med i denna tragiska sörja.
Tim Bergling säger att han kommer att dö men ingen lyssnar.
Ingen lyssnar.
Stress är inget valbart. Psykisk ohälsa är inget valbart. Lyssna.
Det är faktiskt en fråga om liv eller död.