Konferenser, workshops, gruppmöten. På sågverk, datahallar, teatrar, skönhetssalonger, sjukhus, bryggerier. Alla klurar på vad de måste göra för att planeten ska överleva, och vi med den. Parallellt växer en ny hållbarhetsindustri fram med konsulter som hjälper till med omställningen.
Men många hukar under damoklessvärdet. Lantbrukare undrar om det ens i teorin går att producera mjöl, smör och kött utan att pysa gödsel, metan och kväve. Fordonsindustrin gör reklam för sina elmodeller, men bilhallarna är överfulla av vanliga utsläppare. Klädjättarna darrar av galgfeber efter avslöjandet att de skitar ner mer än flyget och sjöfarten ihop.
Koldioxidens exodus har bara börjat. En lång, mödosam vandring återstår innan klimatomställningen kan skrivas in i historieböckerna. Ett hinder på färden sägs vara, att den politiska styrningen saknar sockrade incitament som ger processen högre fart; Runt knuten väntar konflikterna som såriga dagbrott.
Ta bara tillstånden för mineralbrytning. Anders Sundström, ordförande i Kaunis Iron, säger i nyhetsbrevet fPlus att tjänstemän på våra myndigheter tagit över politikens miljöansvar. Miljöbalken vantolkas, miljötillstånden för gruvbrytning drar ut i evighet.
Inte en enda gruva med så kallade gröna metaller har öppnat i Sverige – trots att mineralerna sägs vara livsavgörande om vi ska nå klimatmålen. Digital utveckling och framställning av elbatterier kräver kobolt, vanadin, litium och andra sällsynta jordartsmetaller, som det finns gott om i vårt land. I stället köper vi de begärliga stenbitarna från Chile, Kina och Kongo. Varför gå över ån efter vatten?
Den mest laddade konfliktfrågan är tillgången på elektricitet. Varifrån ska all el komma, undrar miljöprofilen Björn Gillberg och förespråkar biodrivmedel. Industrins aptit på el ökar dramatiskt i närtid. LKAB och SSAB är bara två i den långa raden industriföretag som satsar på en koldioxidfri värdekedja, där elen är fundamental. När de fossila bränslena ska ersättas, och dagens kraftverk faller för åldersstrecket, ökar elbehovet med minst 30 procent. Det är industrin och energibranschen överens om.
Visserligen investeras det i sol och vindkraft som aldrig förr, men politikerna lyckas inte komma överens om hur utmaningen om Sveriges framtida elförsörjning ska tacklas. Kärnkraftsfrågan är alltså inte död, den vilar bara. Även vattenkraften kan bli en nagelbitare i repris.
Klimatmötena fortsätter oförtrutet. Affärsplaner, kommunikationsstrategier och produktionsmetoder justeras till omställningsnivå; Grisarna hos Nyléns Hugosons bökar i ett biogasdrivet kretslopp, Polarbröd bakar med vindkraft, Max Burgers klimatkompenserar, Lindbäcks bygger koldioxidsnålt i trä. Det ena företaget efter det andra ser om sitt hus med klimatstrategier och cirkulära tillväxtplaner för en hållbar framtid. Även försvaret står i givakt för att säkerställa både operativ förmåga och klimatneutralitet. Kort sagt: Alla ska bli klimatneutrala.
Att ligga klimatlågt är badwill. Vill man ha ett starkt varumärke bör man istället exponera sin överlevnadstro. Det gör begravningsbranschen som skiftar till elektrifierade kremeringar, hållbara jordfästningar och miljövänliga sarkofager. Sista skriket är en biobaserad kompositkista av återvunna citroner och räkor.
Omsorgen om framtiden följer oss ända ner i graven. Vem vet, man kanske återuppstår i den klimatneutrala världen som en recyclad Toast Skagen?