Om krönikören: Jonas Lundström var anställd i dåvarande gruvbolaget Northland resources fram till 2014. Hans befattningar var vice vd, personaldirektör, kommunikationsdirektör och IR-direktör.
Berättelsen om hur en gruva skapats utifrån hundraåriga drömmar i Pajala, kombinerat med kompetens i gruvutveckling från Nordamerika och från ett litet antal människor med knytning till framförallt Boliden är som ett grekiskt drama i mindre skala. Det var modiga kvinnor och män som krävdes för att flytta drömmarna om en gruva till att faktiskt finansiera och bygga den. Men oavsett hur modiga och duktiga personer som finns, rår man inte på råvarupriser som störtdyker. Efter en framgångsrik rekonstruktion och en stabilisering under ledning av Peter Pernlöf som vd behövdes både tur och skicklighet i att leda en produktionsorganisation.
Northlands siste vd kom in med stort självförtroende, som skulle kompensera den bristande erfarenheten av att leda och bedriva gruvverksamhet. Med stor besvikelse och ledsamhet, konstaterade vi att det inte räckte. Det gick inte att skapa en fullgod produktion, hur tuff den siste vd:n än ville framstå.
Nu är läget motsatt. Räddaren kom i form av Anders Sundström som skapade både förankring och kompetens i en helt ny organisationslösning. Den finansiering som inte fanns 2014, lyckades nu skapas under ledning av Sundström. I det arbetet kom också Johan Dagertuns förmåga att agera med bred kunskap väl till pass.
Dessutom fattade man det kloka beslutet att ta in Åsa Allan som platschef för verksamheten. När man till det satte in Per-Erik Lindvall som verkställande direktör med lång och tuff erfarenhet från såväl LKAB som Boliden på högsta tänkbara nivå, fanns kärnan i det lag som inte lyckades byggas under Northlands sista tid, efter det att den erfarne ledaren Peter Pernlöf gått i pension.
Samtidigt som detta sker, förstår jag att produktionsorganisationen fungerar bättre, än vad de största optimisterna kunde hoppats på förra gången. Den gruva som byggts på 100-åriga drömmar i Tornedalen slängdes då som konsekvens ned i en ovisshet, som kunnat leda till total nedmontering.
Vi behöver lära oss av historien. Det behövs både de människor som vågar ta risker för att skapa jobb och utveckling, såväl som de starka ledare och strateger som klarar av att rädda det som riskerar förloras. Det grekiska dramat behöver dock mellanspelet däremellan tills dess hjältarna dyker upp på scenen.
När de tillsammans med många fler tog sig an att rädda det som riskerade försvinna kände jag tillförsikt. Med ett starkt lag och många vänner klarar man även de svåra utmaningarna. Gruvverksamhet är av naturen full av risker, både ekonomiska och tekniska. Nu återstår risker i form av klåfingrighet från centrala ämbetsverk som vill stoppa verksamheten genom att försöka återkalla de giltiga tillstånden för den. Det hoppas jag inte de klarar. Får bara organisationen arbetsro, tror jag att dramat slutar bättre än en grekisk tragedi. Det behöver Kaunisvaara, Tornedalen, Norrbotten och Sverige.