Hon spände sina ljusblå ögon i mig, när jag i direktsändning i radio ställde den för henne förbjudna frågan. Jag intervjuade en pensionerad psykolog med rötterna i Tornedalen och hennes respons tillhör kategorin ”intervjusvar jag inte glömmer”. Men lite intressant är ju ändå åldern, åtminstone i nyhetsrapportering. Fler än jag har väl till exempel noterat att en 97-åring med det sympatiska namnet Goodenough fick Nobels kemispris, för ett par dagar sedan. 34-åriga Sanna Marin i Finland blev ungefär samtidigt världens yngsta regeringschef. En innehållsrik vecka där generationsgränserna sprängts. Jag gillar det.
Jag hade nyligen nöjet att besöka Nattfestivalen i Korpilombolo. Jag visade film och mötte de boende på Tallgården. Det var fullsatt, inte minst eftersom rullatorer är rätt skrymmande. Minuterna innan min introduktion hördes plötsligt barnskratt i korridoren utanför. Barnen i årskurs tre lyckades vi också klämma in i lokalen. De hade snappat upp att det var filmvisning på gång och kom från skolan ett kvarter därifrån. Det blev en filmfest över generationsgränserna och jag var toastmaster. Genom barnen sänkte vi medelåldern rejält, även om medianen fortfarande inte kommit ner till den ålder som är som mest attraktiv på den svenska arbetsmarknaden. Det blev ett berikande möte för oss alla. Mer sånt. Då lär vi oss vad vi är, oavsett ålder eller för den delen nationalitet. Människor.
Läraren som kom med barnen berättade förresten efteråt att han själv var pensionär, men med den lärarbrist som råder har gott om tillfällen att jobba ”och det är ju så roligt”. Jag snappade även upp att det på boendet fanns personal som själva är pensionärer, men jobbar extra. Behov möter arbetslust. Det är vackert när det händer.
Det var ju inte bara det där med 97-åringen som gjorde resan till Stockholm från USA, för att ta emot Nobelpriset och 35-åringen i Finland som blev regeringschef. En annan åldersrelaterad nyhetsrubrik som fladdrade förbi under veckan: ”Efter 40 kan du redan vara passé på arbetsmarknaden”. Den visade sig vara baserad på en undersökning som nationalekonomen Magnus Carlsson vid Linnúniversitetet gjort. Över 6000 påhittade svar till platsannonser skickades ut, där forskarna hade olika åldrar på sina ”sökande”. Sannolikheten att gå vidare i anställningsprocessen klingade av redan vid 40 år-årsåldern. Ju närmare 60 du kommer, desto mindre intressant blir du för arbetsgivaren. Forskarna konstaterar som slutsats att de äldre betraktas som mindre anpassningsbara, mindre flexibla och inte lika lättlärda – samtidigt som det inte finns någon forskning som belägger att det faktiskt skulle vara på just det viset.
Att tjata om att vi är åldersfixerade i Sverige känns lite som en sanning på repeat. Vi har hört det förr. När jag var yngre tyckte jag ärligt talat att det var patetiskt att det var just de äldre som tjatade om det. Unga ambitiösa Lena skulle betraktat övremedelålders-Lena som någon som bara bevakar sin position och sitt intresse av att fortfarande vara…intressant. Nu är jag dock så gammal att jag kan ha överseende och förståelse för mitt yngre jag. Men jag vet bättre. Vi är individer. Vi är inte en ålder. Må arbetsgivare också förstå detta. Och om någon undrar så blev jag och den pensionerade psykologen med den ointressant åldern och det intressanta sexlivet vänner. När jag slutat gapskratta i direktsändning.