Det är en årligt återkommande tradition. Ett pussel av velande, önskande och planerande. Semesterstressen, en ständig balansgång mellan att vara ute i god tid och att vara sådär härligt spontan. Grubblerier över saker som vi ändå inte kan styra över, som väder, vind, humör och ork.
Och pang bom, så kommer den där semestern ändå till slut. Ibland chockartat tidigt, något man kraschar in i efter en intensiv maj månad som bara rusat förbi.
Ibland en evighet bort, när det känns som att hela stan ligger och vickar på tårna i hängmattor och båtar, har åkt iväg på charter och stugäventyr och ställt om till semesterläge långt innan en själv.
Så ligger de serverade framför en på ett silverfat, de där skimrande tomma veckorna i kalendern. En ocean av tid.
Nu ska det njutas, upplevas, äventyras, sovas, firas och göras ingenting! På en och samma gång.
En ekvation som givetvis aldrig går ihop, eftersom att semesterveckor innehåller precis lika många dagar som alla andra veckor – det vill säga sju. Varken fler eller färre.
Så, låt oss alla ha rimliga förväntningar på sommaren. Planera lagom mycket, andas ut en gång extra och försöka att ta åtminstone några dagar som de kommer.
Blir det inte exakt sådär som du har tänkt dig? Tja, då blir det något annat, och det kan bli lika bra det också.
Simma lugnt, använd solkräm, ät mycket glass (om du gillar glass) och ha en skön sommar!