Det är som om ”Tillbaka till framtiden” dränkts i hembränt och remixats med H.P. Lovecrafts idéer om hur betydelselösa mänsklighetens lagar, intressen och känslor är för de enorma krafter som finns ute i universum.
Rick är en alkoholiserad vetenskapsman med möjligheten att resa överallt i universum med ett litet tefat eller med hjälp av sin portalpistol. Det betyder andra galaxer men också andra dimensioner och alternativa tidslinjer. Allt som oftast tar han med sig sitt barnbarn Morty när han behöver en medhjälpare som han kan utnyttja och förolämpa. Avsnitten kretsar till hälften kring deras äventyr och till häflten om familjelivet och det dysfunktionella äktenskapet mellan Ricks djurkirurg-dotter Beth och hennes mesige hemmaman Jerry.
I ett avsnitt krymper Rick ned Morty till mikroskopisk storlek för att han skall kunna inspektera och reparera Ricks senaste affärsidé: en nöjespark byggd inuti en döende hemlös man. En annan gång säljer Rick vapen till en utomjordisk lönnmördare för att dra till den intergalaktiska arkadhallen ”Blips n Chitz”.
– Sålde du vapen till en mördare så att du kunde spela tv-spel? protesterar Morty.
– Javisst, om du lägger hela dagen på att skyffla runt ord kan du få vad som helst att låta dåligt, svarar Rick och dunkar på Morty en Virtual Reality-hjälm.
Mortys moral får överhanden och han lånar Ricks rymdskepp för att leta upp och rädda mordoffret: en gasbaserad livsform vars mål är att utplåna allt liv i universum.
Efter ett av alla äventyr sammanfattar Rick den genomgående filosofin i serien: ”Intressant att efter allt det där vi nyss gjorde så betydde det ingenting, det fanns ingen poäng med det. Det får en att fundera, över inget!”
Men trots den nihilistiska attityden finns stunder av hjärtligt mys. De två kanske tydligaste exemplen är specialavsnitten då Rick och Morty kollar på intergalaktisk tv från alla tänkbara dimensioner och alternativa verkligheter.
Det är inte just att de chillar i soffan till den blodiga fullkontaktssporten ”Man vs Car” där en man slåss mot en bil. Eller att detta varvas med reklamfilmer för elektronik där försäljaren har myror i ögonen (”Ants-in-my-eyes-Johnson”), eller ens trailern till nästa tunga sommarblockbuster: ”Alien invasion tomato monster mexican armada-brothers, who are just regular brothers running in a van from a asteroid and all sorts of things – The Movie”.
Det är snarare just att Rick äntligen tar en paus från sina maniska projekt och slutar förolämpa Morty medan resten av familjen är upptagna med att studera sig själva från alternativa tidslinjer.
Ibland behöver man inte ”reflektera” så jävla mycket utan bara bonda över informationen som kommer ut från skärmen. Med tanke på att jag spenderat den senaste veckan med att plöja Jean-Claude Van Dammes samlade verk hemma hos en kompis är det väl ungefär så jag lever mitt liv.