”Förr, när jag var ung, då hade man katt / bara sådär / för att man ville ha katt”. Helt utan hänsyn till boplats och levnadsförhållanden införskaffades dessa katter en gång i tiden. Men i den saktfärdiga, åldrande ensamheten på Österlen, där katten vore en närmast konstitutionell följeslagare, har djurägarskapet för Lundell omvandlats till en dagdröm och ett oförnuft: ”då blev jag fast här. / Ännu ett ansvar och ett ombesörjande.” Alltså förblir han i minnet och drömmen, i det molande bristtillstånd som kan uppstå i frånvaron av en katt intill skrivmaskinen.
En annan författare som skrivit från djupet av samma brist och längtan är ALMA-pristagaren Barbro Lindgren. Under titeln ”Att älska ett djur hade länge varit min dröm” samlas Lindgrens minnen och betraktelser av sniglar och dyngbaggar, sångsvanar och vårtbitare. Och så det egna menageriet av katter, höns, hund och myskanka i Glömminge på Öland. Lindgren har, i likhet med Ulf Lundell, blivit gårdsägare och landsbygdsbo i mogen ålder. Men till skillnad från Lundell gör sig Lindgren inga illusioner om flyktvägar och ansvarsfrihet. Hon förblir och fröjdas där hon är, ju mer oumbärlig för djuren desto bättre.
Själv känner jag mig som en något olycksalig kombination av de båda personlighetstyperna. Liksom Barbro tenderar jag att gå en smula till överdrift med omsorgerna, när jag ställs inför något i päls eller fjäderdräkt. Och liksom Ulf kan jag rygga inför omaket som följer i tillsynens spår.
Det tog mig sex år av velande att fatta beslutet att bli kattägare. När mina kalkyler, förbehåll och rationaliseringar väl rämnade och kattungen flyttade in, så blev jag snart tvåbarnsmamma av bara farten. På många sätt var den oansenliga pälsbollen mitt personliga skott i Sarajevo, en epokgörare. Har man en gång förbundit sig, så är fortsättningen mest en fråga om hur hårt man drar åt knuten.
Men nu, när till och med det yngsta barnet obekymrat drar ifrån mig i den högsta klätterställningen, när katten sturskt och självständigt öppnar ytterdörren för att komma in eller ut. Då växer ett hål i min tillvaro, och hålet har formen av en… Hund. Det är mycket opraktiskt, men vad annat kan man göra än att inleda förhandlingarna med sin förnuftiga lättja. ”Ännu ett ansvar och ombesörjande!” muttrar den, med omisskännligt raspande stockholmskdialekt.
Men vad ska man med friheten till. När det är kopplet som drar med en ut på äventyr.