Kliver över dammiga boktravar och ställer mig frågan om detta verkligen varit en god investering. Inser att det inte bara är böcker som fyller golvet, det är en smärre förmögenhet.
Har flyttat en del genom åren.
Att flytta är bra när det kommer till att rensa i röran men tror nog att jag missat något av det finstilta i det upplägget. För varje flytt har de näst intill orubbliga bokkartongerna bara blivit fler.
Och tyngre.
Just nu är det ingen flytt på gång men jag har äntligen tagit tag i ett gammalt utnött förhållande och bestämt mig för att göra slut med Nisse. Vi har kamperat ihop sedan 70-talet när hans smäckra furugestalt var högsta mode.
Billig var han också och kunde kompletteras efter behag. Problemet var bara att han var allt för lätt att bara köra vidare med. När det var som värst hade han invaderat bostadens samtliga rum i en eller annan version och det gick slentrian i vårt förhållande.
Ärlighet är en förutsättning för ett förhållande. Jag har inte varit ärlig med Nisse. I några år nu har jag lystet sneglat på andra och fantiserat om hur underbart livet skulle vara med till exempel Billy. Billy såg till att börja med ut som en kul kille. Bara namnet signalerade en lite fräckare figur än foträta .. ja, ni vet vem.
Men det stannade vid dagdrömmar, är ingen "doer" när det kommer till hemmafix. Och tur var väl det eftersom Herr B, vid en närmare granskning, visade sig vara en rätt medioker man.
På hemmaplan måste saker få ta lite tid, då ökar chansen att det blir bra på sikt. Att köpa soffa tog till exempel några år av vånda.
Det kunde ju bli fel och så skulle man tvingas se på sitt misstag resten av livet. När vi äntligen kom till skott var det genomtänkt och så pass bra att det nu gått drygt 20 år. Fasar för att tvingas göra om samma procedur.
Men det är en annan historia, tillbaka till nuet och konsten att göra slut med en bokhylla. Planen är att ersättaren för alltid ska lösa problemen med var mina böcker ska bo. Lite koll har man, så att bygga på plats fick bli lösningen. Svävade på moln när skisserna kom. Wow, så fint.
När det börjar bli skarpt läge drabbas jag av eftertankens blekhet. Den kranka varianten och tvingas inse att jag är en skönmålare. En obotlig optimist som lallar på och har, som direkt konsekvens, rätt dålig koll på realiteter när det kommer till min egen karaktär.
Hur hade jag tänkt att jag skulle kunna hålla mig till de hyllmeter som snart byggs fast där hemma? Och vad gör jag när bokbeståndet hotar väggarnas bärighet i vardagsrum och hall?
Det är nu jag kommer på att det är bra att ligga steget före. Enkel matematik har överbevisat mig och inte ens de raringar som just nu utgör mina bladiga kamrater, kommer att få plats. Och när de ynglar av sig i den takt de gjort hitintills ...? Vågar knappt tänka tanken.
Lösningen är, som alltid, att utrusta sig med en fiffig plan och börja rensa i tid.
Att gå igenom och värdera samlingen tänkte jag mig skulle ta en helg. Det har gått tre veckoslut och våndan bara växer. Har plockat lite här, bläddrat lite där och hittat pärlor som bara måste läsas om på stuberten.
Trevligt har det varit. Väldigt trevligt. Så mycket utrensning har det inte blivit, mer av kära återseenden och nostalgiskt bläddrande. Men i helgen ska det ske ...
En plan B har jag också eftersom det finns några passande väggar kvar. Men då krävs det eventuellt lite förhandligar med resten av hushållet som inte alltid gör vågen över att bo i ett amatörbibliotek. Med eller utan Nisse.