När det damp ner en utlandsfaktura på Luleå kommuns ekonomikontor, kom samtidigt ett mejl från kommunalrådet Carina Sammeli att utbetalningen brådskade. Raskt skickades 558 000 kronor till den nödställde leverantören. Vid efterkontroll visade det sig att allt var bluff och båg från början till slut. Tack vare den lokala banken kunde utbetalningen stoppas, om än i grevens tid.
Välfärdsbrott har blivit vardag. I början handlade det mest om folk som jobbade svart trots A-kassa eller sjukskrev sig på måndagar för fyllångest.
Nu har baksmällan i stället flyttat in i pannbenet på samhället. Multikriminella ligor har snabbutbildat sig till kreativa experter på bidrag, upphandlingar och andra delar av det offentliga systemet. Även sjukvården är under attack med allt från felaktigt förskrivna läkemedel till gangsterägda vaccinationsmottagningar och vårdcentraler.
Enligt Konkurrensverket görs upphandlingspliktiga inköp för 800 miljarder kronor om året. Ungefär hälften utgörs av välfärdstjänster.
Undra på att kommuner och regioner blivit brottslingarnas favoritbankomat.
En förklaring till att välfärdsbrotten växer, är sannolikt de många privatiseringar som gjorts på välfärdsområdet. Misstolka mig inte nu; de allra flesta företagare är seriösa och också viktiga bidragsgivare till välfärden.
Men nog får man ett bestämt intryck av att samhället blivit dement i sin reformiver och helt glömt bort att ordna effektiva, ekonomiska kontrollsystem.
Varför har det annars blivit så snorenkelt för lurendrejare att utnyttja och missbruka exempelvis skolpengen, hemtjänst, färdtjänst, assistansersättningar, HVB-hem, föreningsbidrag…?
En annan faktor är nog de senaste decenniernas krav att minska ”krånglet” för företagare. Som en konsekvens tog riksdagen flera beslut om förenklingar för dem som vill starta eget i bolagsform; lägsta gränsen för eget insatt aktiekapital sänktes först från 100 000 kronor till 50 000 och sedan 25 000. Vällovliga reformer, men risk- och konsekvensanalyserna tycks helt ha fallit mellan stolarna.
Sänkningen av aktiekapitalgränsen har nämligen dragit undan mattan för det så kallade seriositetsskyddet – ju lägre kapitalkrav desto enklare för dem som vill starta många bolag med en oseriös verksamhet. I domstolarna ser vi hur ett sammelsurium av ägare, bulvaner och målvakter skyller på varandra. Så kan det gå om inte haspen är på.
Välfärdsbrotten har blivit samhällets stora utmaning. De skadar både oss medborgare och kärnan i demokratin. Inte minst eftersom kriminella stjäl pengar som skulle gått till bland annat vård, skola och omsorg. De konkurrerar dessutom ut seriösa företagare. Som sten på börda används de stulna slantarna för att finansiera annan grov brottslighet.
Kommuner och regioner brister stort i förmågan att upptäcka välfärdsbrott, konstaterar Brottsförebyggande rådet. Flera kommuner ligger dock långt fram med handlingsplaner för att förebygga och upptäcka fusk med exempelvis bistånd och folkbokföring.
Vad som görs åt saken i länets största kommun är oklart. På Luleå kommuns hemsida hittar jag ingen information om kampen mot välfärdsbrott. Men i en omvärldsanalys från 2022 fastnar ögonen på några spretiga rader, att kommunen behöver ”ett etiskt förhållningssätt och kontrollsystem för välfärdstjänster”.
Det låter ungefär som att bankomaten fortfarande är i funktion, men att den kan behöva en varsam översyn.