Varje gång jag kommer hit slås jag av det. Ljuset. Och hur man skymtar fjällen långt där borta. Kyrkans silhuett. Det är spektakulärt. Ja, även gruvan har sin plats i utsikten.
Hjalmar Lundbohm tänkte stort när han smidde planer för Kiruna. Sedan kom arkitekten Ralph Erskine och ritade kvarteret Ortdrivaren. Arkitekturen är klimatanpassad med mjuka former i syfte att dämpa vindar och minska skuggbildning på norrsidan. Färgerna kommer av midnattssolen och marken. Nu gapar fönstren tomma i Erskines höghus. De flesta butikerna och kontoren i det gamla Kiruna tömdes fram tills i onsdags och efterlämnade vita lappar i dörrarna med texten "Vi har flyttat". Det som är kvar är eftersatt och slitet. Ingen har brytt sig om att sköta byggnaderna som snart ska rivas och vissa av dem har synliga sprickor i golvet. Om tio år kommer stora delar av centrum vara jämnat med marken och ersatt av en "gruvstadspark" som en sorts flyttbar buffertzon mellan bebyggelsen och industristängslet, innan gruvan undan för undan obevekligt och slutgiltigt gör marken för farlig att beträda.
Invigningen av nya centrum har skapat glädjeyra i Kiruna. "Sådant här finns ju annars bara söderöver", sa en kvinna när hon för första gången steg in i de nya galleriorna. Det nya badhuset är rena rama fantasibygget. Nya stadshuset är jätteflott, kulturhuset likaså. Var kommer alla pengar ifrån tänker man. Men gruvan ger enorma intäkter och LKAB tycker tveklöst att det är värt de dryga 20 miljarder kronorna som bolaget satsar på stadsomvandlingen.
Ändå, när jag cyklar tillbaka igen efter första invigningsdagen till gamla Kiruna, där jag fått hotellrum på Bishops arms, som fortfarande utgör en varm och trygg "sista utpost" i gamla centrum, och ser den där välbekanta utsikten med kyrkan i förgrunden känns det dystert. För att inte säga kusligt. Snart är allt ett minne blott.
Det vore förmätet av mig att försöka sätta ord på vad Kirunaborna känner just nu, även om få talar högt om det. Kanske vill man inte bli betraktad som bakåtsträvare. "Det är skit", sa en gammal kvinna som jag mötte i förmiddags i gamla centrum, men att ställa upp på intervju var det inte tal om. Jag vet inte vad det innebär att få sin barndoms stad utplånad. Men jag vet vad det innebär att lämna sin barndoms miljöer och aldrig mer återvända, det har jag upplevt flera gånger. Så klart är det en sorg. Även om det nya också kan vara bra.
Jag undrar bara en sak. Har en stad någon själ? Och kommer den i så fall att flytta med till nya centrum? Hjalmar Lundbohms grav ska följa med i kyrkflytten, men är det vad han själv hade velat? Vad skulle han ha tyckt om kyrkans nya placering med avsaknad av utsikt mot fjället? Vad skulle Erskine ha tyckt om de raka väggarna som kantar de nya handelskvarteren?
Kommer raggarbilarna ha sin plats någonstans i det nya Kiruna?