Luleå spelar powerplay. Jenni Hiirikoski vänder hemåt, åker ner mot egen zon, skickar ner pucken i egen kortsarg och kastar sin klubba högt upp mot balkarna under ishallens tak. Slutsignalen ljuder.
SM-guldet är bärgat. Det är som det ska vara – men ändå så mycket mer.
För just det här laget är skillnaden mellan fiasko och succé elakt hårfin. En säsong för Luleå/MSSK kan inte anses vara lyckad utan ett mästerskap – men det här var ändå speciellt.
Tacka Linköping för det.
Det blev bara två brutalt grandiosa finaler mellan Sveriges två bästa klubbar. Den tredje blev knappt match, men det ska inte skymma de två bästa dammatcher som svensk hockey sett. Luleå/MSSK fick för bra utdelning för snabbt, hemmalagets högre nivå gav den utdelning som bygger självförtroende utan att skapa övermod. Matchen var avgjord redan efter första perioden, egentligen redan efter Jenni Hiirikoskis katiusjaraket från blå i Luleås första numerära överläge. Linköpings utespelare var slutkörda, utmattade och urlakade efter trippla trematchersserier i slutspelet och Florence Schelling såg en smula trött ut hon också.
Konstigt vore väl annars.
Linköping har stått fot mot fot och bytt slag för slag med Europas bästa trupp under två blytunga bataljer. Vi har alla frågat oss när deras energi ska ta slut och rätt svar var: Här, någonstans.
Nu är det guldfest i Luleå – och den här stan vet hur man firar sina hjältar.
De monumentalt magiska fansen som tagit laget till sitt hjärta har invaderat isen. Maria Omberg, som konsekvent nobbats av tidigare förbundskaptenen Leif Boork men matchat titanen Schelling centimeter för centimeter under finalerna, kramas med dem. Ronja Savolainen, som fick ett mål bortdömt i andra finalen men tog gruvlig revansch i den tredje, vajar omkring med båda armarna i luften som vore hon ett sånt där trädtroll från Tolkiens värld. Michelle Karvinen, sannolikt världens mest ödmjuka superstjärna, kramas med pokalen. Kanadensiska OS-spelarna Meaghan Mikkelson och Jennifer Wakefield, som förlorade finalen i Sydkorea mot USA, tar selfies i publikhavet. Rebecca Stenberg, så nära en levande guldgaranti det går att komma, står med Natalie Ferno och supporterprofilen Mattias Sehlberg. Hon håller tre fingrar i luften, ett för varje SM-guld de senaste åren. Emma Nordin, som haltade omkring på kryckor sist Luleå fick ta på sig guldhjälmar, kramas med sekretariatet. Tränare Glader kramas med hela världen medan tårarna trillar nedför hans illa rakade kinder.
Till och med Jenni Hiirikoski är här. För första gången någonsin sitter hon inte på träningscykeln inne i gymmet direkt efter match. Hon åker omkring och är en förebild – även om hon sannolikt sneglar på sin pulsklocka under tiden. En liten flicka ber om en bild, hennes farsa halar fram mobilkameran och världens bästa back sätter sin guldhjälm på flickans huvud och lägger armen runt hennes axlar.
Så skapar man nya hockeyspelare.
Att Luleå vinner är viktigt – men inte bara för fansen, föreningen, spelarna och ledarna. Det är viktigt för hela damhalvan av sporten i Sverige. Luleå Hockey/MSSK har blivit ett rättesnöre för ett helt land, klubben har skrivit facit för hur en damsatsning ska hanteras. Man har gett övriga klubbar en reflektion att spegla sina egna ansträngningar i – och övriga spelare ett rättesnöre. Hur står sig egentligen verksamheten vi spenderar våra bästa och viktigaste idrottsår i gentemot Luleås? Inte särskilt bra? Aha – då är det dags för förändring.
Det går inte längre att komma undan med att lova utan att leverera. Den här säsongen har varit speciell, med kriget mellan förbundskapten Boork och hans spelare, med Ingela Lekfalks dokumentärfilm Underdogs, med ett ökat fokus på damspelarnas förutsättningar. Det går inte längre att låtsas som att damerna inte är lika viktiga som herrarna. Det går inte längre att hantera damer som andra klassens hockeyspelare, medborgare och människor – eftersom det åtminstone finns en förening som inte gör det.
Ribban har höjts, den har lagts på sin nya nivå av Luleå Hockey och att det jobbet belönas med två SM-guld på tre år är både rimligt och rättvist, i den mån det rimliga och rättvisa nu ens existerar i elitidrott.
Men sen då?
Klubbdirektör Stefan Enbom har hämtat in några feta sponsorkontrakt med damfokus under säsongen och det har gett honom blodad tand. Nu vill han att Luleå Hockey/MSSK siktar på att göra sina spelare till heltidsproffs inom tre år. Det är där vi är nu, det här är brytpunkten, och samtidigt som jag applåderar både vision och tanke gör det mig en smula ledsen. Ledsen att det inte hänt tidigare, att den här satsningen inte kommit fler spelare till gagn snabbare.
Innan de hann tröttna, innan de hann sluta för att de helt enkelt inte längre orkade slåss mot utmattningen.
Sedan det senaste SM-guldet har ett halvt lag hunnit lägga skridskorna på hyllan av just den anledningen – bara här uppe. Medan Jenni Hiirikoski fick Melinda Olsson att höja bucklan mot Lulehimlen satt Emma Eliasson i sin stuga uppe i Riksgränsen och funderade på vars hon skulle köra skoter i morgon. Hon lämnade allt, precis som hon gjorde då hon reste till Thailand under OS, inte för att hon inte bryr sig – utan för att hon bryr sig för mycket.
I en värld som gav sina damer ens skuggan av den chans som den ger sina herrar skulle hon ha varit med här, hon också. Hon skulle ha fått höja bucklan, hon skulle ha fått motta publikens jubel och hon skulle fått kröna sin fantastiska karriär med ett sista SM-guld.
Luleå Hockey har gått och går fortfarande i bräschen för damhalvan av den här sporten. Det positiva är att så länge resten av hockeylandet gör halvhjärtade försök och menlösa twitterräddningar av resebudgeten kommer den här klubben att fortsätta dominera, att bara växa sig ännu större och starkare.
Det negativa? Det kommer bara att ge något resultat för spelarna i Luleå Hockey/MSSK.
Nu är det upp till resten av hockey-Sverige att haka på Luleås satsning, att göra det rejält och sluta mumla i skägget. Det finns en ritning, det är lätt att följa den, hoppa på tåget och gör ett ärligt försök.
Det är kul när Norrbotten vinner – men vi jobbar gärna för det även i fortsättningen.