Har du någon gång hört talas om var ”magin uppstår” inträffar?
Ja, det beror förstås på vem du frågar. Men enligt en viss typ av människor blir din tillvaro kalaskul när du, mentalt, befinner dig i Torne träsk med gyttja upp till örsnibbarna, en urinblåsa som är fylld till bristningsgränsen och 40 kilometer till närmaste levande organism.
De menar att det bästa som finns är att utsätta sig själv för obekväma situationer. Att det rent av är ”kul” och ”utvecklande”.
Det här brukar illustreras med ett papper som någon ritat två ringar på. Vid den ena ringen står det ”din komfortzon”. Vid den andra, som ligger en bra bit ifrån den första, är det skrivet ”var magin uppstår”.
Jag ser mig själv som en människokännare av rang med ett konstant finger på samtiden. Därför har jag inte helt oväntat lyckats ringa in vilka typer av personer som är av den här uppfattningen.
Det är peppiga individer som våldar in ordet inspiration i vareviga mening, förvandlar föreläsningar till väckelsemöten, sitter i möten 24 timmar om dygnet och röstar på moderaterna.
Det är precis samma personer som sjukt nog ANVÄNDER Facebooks händelsefunktion, hashtaggar för mycket på Instagram och flyttar till Stockholm för att det ”inte finns något att göra” i Luleå.
Så länge jag kan minnas har jag alltid varit livrädd – för allt. Rädd för åkattraktioner på nöjesfält, rädd för att simma, rädd för höjder, rädd för att lämna tillbaka min tallrik i skolmatsalen och förstås konstant rädd för att göra bort mig.
Jag har istället graviterat mot aktiviteter som bakning, datorspelande, bastubad och att sova. Sysselsättningar som kräver minimal fysisk ansträngning och som inte alls tummar på komforten. Även om musarm visserligen är ett erkänt fenomen.
Jag minns väl hur köbildningen i Pontusbadet började. Jag gick i fyran och alla andra grabbar färdades som målsökande missiler till metalltrappan som ledde upp till trampolinerna.
Alla skulle hoppa från fem meters höjd. Oavsett hur rädd man var. Och visst fasen tvingade jag mig upp hela vägen upp. Där stod jag, med darriga ben och klamrade mig fast mot räcket samtidigt som hela bassängen snurrade nedanför mig.
Mina klasskamrater varvade bomben med magplask. De hetsade varandra, drog i mig och skulle till varje pris få mig att hoppa ned i den där Gudsförgätna swimmingpoolen.
Men jag vägrade i sten. Där och då skulle jag hellre ha dött. Och jag tvivlar starkt på att jag hade varit en bättre människa i dag om jag genomfört det.
Nej, min magi inträffar i divansoffan. Med vänsterarmen halvvägs ned i byxlinningen, högern på fjärrkontrollen och en coca-cola zero som dricks med ett extra långt sugrör och bildar en långsmal, rund plastbro mellan soffbordet och drycken.
Där känner jag mig bekväm. Hela tiden. Och behöver inte ens ägna en tanke åt prestationer, möten eller huruvida jag måste lägga ut 400 nya bilder från mitt senaste crossfit-pass på sociala medier.
Där kan jag bara vara jag.
Jag skulle vilja tala direkt till alla er som svamlar om personlig utveckling, inspiration och utmaningar dagarna i ända. Ni som tror att fullblodsdåren Petter Stordalen är en symbol för det progressiva samhället. Och det här är mitt budskap:
Kliv ALDRIG ur din komfortzon. Slå dig istället ned bredvid mig i min nedsuttna soffa. Här är det varmt och myspysigt. Här luktar det nybakta kanelbullar, glögg och gammal farmor.
Men framför allt så trivs man och mår bra – helt utan stress och krav. Det är här den riktiga magin uppstår.