För två år sedan tog sig pandemin in i Sverige. Oönskad, oöverskådlig, onådig. Hela riket stod som handfallet. Inga plasthandskar, ingen handsprit, inga munskydd, inga resurser att masstesta. Det mest elementära saknades. Sjukvården knäade. Äldreomsorgen läckte som ett såll. Initialt blev följden katastrofal.
Snabbt begränsades våra liv av förbehåll och förbud. Som alltid i kristider klev humorn fram för att dämpa ångesten. Sociala medier översvämmades av krampaktiga covidvitsar. Som att finnar undrade varför de måste stå närmare varandra under pandemin än annars. Och att vi klemiga svenskar hamstrade toapapper eftersom vi gjorde i byxorna om någon i omgivningen nös.
Vaccinet blev räddaren i nöden, miraklet som tände ljuset i tunneln. Så snart regering och myndigheter meddelat att inskränkningarna slopas, började tankesmedjorna resonera om pandemins konsekvenser för samhället: Att arbeta på distans blir det nya normala nu när världen pandemibefrias. Men att förutspå ett nytt och revolutionerat arbetsliv låter väl ändå som nåt slags euforiskt självbedrägeri? Sjuksköterskor, kockar, långtradarchaffisar och brandmän kan bara drömma om att sitta hemma i soffan och göra jobbet. Pandemi eller inte, alla i förvärvslivet behöver arbetskamrater att diskutera, käfta och skoja med. Närhet, inte distans, vitaliserar kreativiteten och arbetsprestationen.
Vi behöver vara tillsammans. Det är likadant med de enkla vardagsnära situationerna. Som att få hälsa och ta varandra i hand igen. Att få göra en high-five i stället för att nudda knoge mot knoge. Att spontant få krama om en vän och slippa bete sig som en tafatt och vilsekommen utomjording.
Kan vi äntligen blåsa faran över? Tyvärr inte. Låt oss resa oss långsamt i båten, kasta foliehatten över bord och reflektera över eländet vi gått igenom. Ju mer vi kan lära oss av pandemins vedermödor desto bättre. För det kommer mera.
De senaste åren har bara varit en övning inför nästa pandemi. Det menar flera forskare, bland andra professorn i infektionssjukdomar, Björn Olsen. Vi får en kort respit innan en ny farsot är över oss, säger han. Frågan är om vi är beredda att lyssna på olyckskorparna eller om vi hellre slår dövörat till för att äntligen få slå klackarna i taket.
Det är över, men ändå inte. Coronasmittan finns kvar och kan förmodligen inte utrotas. Viruset SARS-Cov-2 kommer även i fortsättningen att röra sig obehindrat mellan djur och människa. När och i vilken form det återkommer vet vi inte. Kanske har nästa pandemi ett helt nytt, okänt ursprung.
Men att samhällsfaran avvärjts innebär att vi får tillbaka vardagens frihet. Vi kan umgås och slipper träffas på Skype och Teams. Vi kan gå på teater, hockey, basket, konsert och festivaler. Barn och ungdomar kan gå i skolan på riktigt. Vi kan vi klä oss som folk och slipper hasa runt i osexiga mysbyxor från morgon till kväll.
Vi slipper tvätta händerna i tid och otid och kan stoltsera med lite hälsosam skit under naglarna. För att inte tala om lyckan att slippa doften av handsprit, pandemins effektiva skarprättare av bakterier och sensualism.
Och sist men inte minst: Vi slipper de ändlösa presskonferenserna med pandemimyndigheterna. Tack för den eländiga tid som varit Karin Tegmark Wisell, Anders Tegnell, Svante Werger, Urban Lindberg och Anders Nystedt!
Utan er blir det tomt, men hoppas vi aldrig ses igen.