”Ett samhälle som inte kan förlåta är ett väldigt hårt samhälle” säger Paolo Roberto, ett år efter att han åkt fast för sexköp av en rumänsk kvinna i en lägenhetsbordell. Förra veckan släpptes två poddintervjuer med honom. Båda fokuserar på hur han i och med sitt brott förlorade allt. Hur hans affärsimperium raserades över en natt och hur vänner vände honom ryggen. Inte alla vänner dock. När han behövde hjälp att mota bort envisa journalister från sin tomt ställde de gamla boxarpolarna upp och ”sen var det inga journalister kvar längre” enligt Paolo. Fint.
Som den gamle boxare han är så har Paolo nu rest sig igen. Han säger att han måste försörja sina barn. Själva sexköpet verkar han inte ångra särskilt mycket, däremot att han åkte fast. Det han för ett år sedan beskrev som ”det smutsigaste som finns”, att ”hon är inte där för att det är jättetrevligt” utan ”säkert är dittvingad” beskriver han nu som ”ett lätt sätt att tjäna pengar”. Det får mig att fundera över varför inte Paolo såg prostitution som en möjlig försörjning när hans företag rasade samman. Men det är en följdfråga som naturligtvis aldrig ställs.
Den ånger som Paolo ifjol visade upp i TV4:s soffa verkar nu ha bleknat och poddsnubbgänget skrattar med. De enas om att det inte är moraliskt fel att köpa sex så länge det säljs frivilligt. I verkligheten går det aldrig att veta om det sker av fri vilja. Även i de fall då trafficking inte ligger bakom så finns ofta en historia av sexuella övergrepp, missbruk och psykisk ohälsa i botten.
Snubbgänget berättar om den ångest de kände och hur dåligt de mådde när de fick reda på att Paolo köpt sex. Men inte över att det på något sätt var fel, utan över att de kunde relatera till känslan av att förlora allt. De empatiserade alltså med Paolo, inte med kvinnan vars kropp han utnyttjat. Så normaliserat är alltså sexköp, och att prata om det på det sätt som görs i dessa poddar bidrar till att normalisera det än mer.
"Googla henne” säger han när snubbgänget undrar vad han säger till dem som ifrågasätter att hon sålde sex frivilligt. ”Hon var rätt snygg va?” skrockar de, och Paolo beskriver hennes glamourösa utseende och bostadsort. Som om det skulle visa på fri vilja. Efter att poddarna släppts så kommer det fram att kvinnan han hänvisat till inte alls är den rumänska kvinna han dömdes för att ha köpt sex av. Det är oklart ifall Paolo ljuger medvetet eller om han totalt avhumaniserat kvinnan och inte känner igen henne.
Både Paolo själv och de som intervjuar honom tycker att det blev mycket ståhej för något som inte var så farligt. Så kan man förlåta någon som inte visar ånger? Jag tänker att man kan acceptera att människor gjort fel eller behandlat en illa för att de gjort så gott de kunnat med de verktyg de haft. Ibland vill de inte förändras utan fortsätter att göra fel. Det kan man också acceptera, men det betyder inte att man är tvungen att ha kvar dem i sitt liv. Om vi applicerar det på Paolo så kan vi acceptera att han har en vidrig kvinnosyn. Han har rätt till den. Men det betyder inte att vi är skyldiga att bjuda in honom i värmen igen, att vi måste fortsätta att äta hans pasta. För han visar ingen ånger. Han gör ingen gottgörelse. Han visar ingen empati för kvinnan vars kropp han köpt. Och ett samhälle som tycker att kvinnors kroppar ska kunna köpas utan konsekvenser är ett väldigt hårt samhälle.