Anna Stenberg: Käftsmällarnas obarmhärtiga tid är här

Kom hem från jobbet. Mör och hungrig. Trött på att människor som borde uppsöka lungkliniken sitter på bussen med högljudd äckelhosta. Spyless på evigt mörker och att dunjackor som utsätts för decemberregn luktar blöt stövare. När jag vittjade postfacket låg där ett brev med rubriken ”kristillägg”, från bostadsrättsföreningens styrelse. Aviseringen om en helt urspårad chockhöjning av avgiften från och med årsskiftet var en oskön kalldusch. 

Det blir svårt att summera 2022 som något annat än ännu ett skitår. Som om vi inte haft nog av dem. Mörkret sänkte sig på nytt när Ryssland startade krig mot Ukraina. I kölvattnet av den humanitära totalmisär det innebär för ett helt land, har olycksbådande budskap om lågkonjunktur, räntehöjningar, inflationspiss, bränslekostnader och elpriser avlöst varandra, i vårt lilla hörn på jorden. 

Det är en svindlande tanke, att vi för så lite som ett år sen vädrade morgonluft efter pandemin. Lyckligt ovetande om att kristiderna på intet sätt var över. 

I oktober steg matpriserna med drygt 17 procent jämfört med förra året. Jag kan inte vara den enda som skakat på huvudet åt att ett paket normalsaltat Bregott snart kostar 70 spänn. Säg det hem där familjens långduschare inte fått sig en uppläxning. På förskolan fick sexåringarna besök av Agent Ström och El´Boven, som utbildar barn i hållbarhetsfrågor. Sen dess har min yngsta agerat sträng energipolis på hemmaplan. Vid det här laget vet alla att ”tomma rum är släckta rum”. Inte heller kunde jag ana att jag skulle detaljstudera energibolagets dagskurva över elpriset, för att ta reda på vilken tid på dygnet det är smart att köra den proppfulla diskmaskinen. 

Med jämna mellanrum slår oron till. Tankar om hur krisartade bostadsrättsföreningens finanser egentligen är vevas varv på varv. Den rörliga bolåneräntan och alla själsdödande förhandlingar jag genast borde ta med banken är en mental no-go-zon för mig. Vid vägs ände kommer en skamsköljning modell större. Vi som har tak över huvudet, fast jobb, mat på bordet och vinterskor till barnen är privilegierade. Hur pensionärer och ensamstående mammor mår, när de knappt har råd med hyran, än mindre julklappar till barn och barnbarn, går knappt att föreställa sig.

Hjälporganisationer i Sverige vittnar om ökad utsatthet, i takt med ett allt tuffare ekonomiskt läge. De som tidigare klarat sig, med nöd och näppe, tippar över kanten. Familjer som förut bad om hjälp för att kunna erbjuda barnen fritidsaktiviteter vädjar nu om det mest basala – mat, blöjor, kläder. 

Det lackar mot jul. I undersökningar svarar tre av fem att de planerar att skära ner på julmaten. Det blir inget sötebröd på kakfaten. Samtidigt tänker svenskar köpa sig julefrid för 2,2 miljarder, på kredit. Som att kissa på sig en kall vinterdag. 

Kriser har kommit och gått förut, men när inte ens experter som dagligen uttalar sig i pressen har några muntra prognoser att komma med krävs en kraftansträngning för att hålla kaninpulsen stången. 

När jag med spelad entusiasm rotade fram adventsjoxet för säsongen tänkte jag, men sa inte högt, att i år får man väl ransonera till och med julbelysningen. Döm om min förvåning när jag hörde att skiten tydligen kan stå tänd i princip hela december, utan att det kostar mer än några tior. Ett jävligt ynkligt, men dock – ett ljus, i mörkret.