Att granen är julens majestät förstår man om inte annat så här i december när snart sagt varenda kotte släpar hem en gran som ska offras på högtidens barrande altare.
Det sägs att tyskarna hittade på julgranen. På 1400-talet fick några lustigkurrar i Freiburg för sig att pimpa ett träd med våfflor. Sedan dess försöker alla bidra till julstämningen med pyntad gransämja. Numera är julgranen en av pressens viktigaste toppstjärnor. I ett medialt Gran Prix rankas de vackraste och fulaste julträden med ett engagemang som inte står årets surströmming eller semla långt efter.
Granen är julens furste. Större än Messias? Nja, det vore väl att häda som John Lennon. Men granen har i alla fall konkurrerat ut mathon där babyn Jesus snusade.
Det är inte bara här i den kalla nord som granen blivit julens mest centrala symbol. I London ståtar Storbritanniens pampigaste barrare på Trafalgar Square. Den levereras varje jul som en vänskapsgåva från Norge. I New York hittar man den största prestigegranen på Rockefeller. Med plastikkirurgisk finess får USA:s bamsegran en årlig botox – ojämnheter i grenverket justeras med granruskeimplantat. I Mexico City står en illuminerad jätte som kräver 80 kilometer sladd till de otaliga lamporna – snacka om ett granlaga elektrikerjobb.
Alla tror inte på tomten, men alla tror på julgranen. Från agnostiker, kristna och buddhister till hedningar, hinduer och shintoister. I muslimska Saudiarabien var julgranen förbjuden tills för bara några år sedan. I grannlandet Oman däremot, där jag skriver den här krönikan, har julgranarna letat sig ända upp till bergskedjan Jabal al Akhdar. 3 000 meter över havet är de blårödblinkande julgranarna det enda gröna så långt ögat kan se.
Men julgranarnas värsting finns ändå i knölrika Förenade Arabemiraten. På Emirates Palace i Abu Dhabi tändes i förrgår världens mest påkostade gran. Med pumlor och glitter i 24 karats guld, diamanter och andra ädelstenar värderas den till 120 miljoner kronor. Julens emir är alltså även i arabvärlden en gran, om så av plast.
Plast? Om Naturskyddsföreningen fick råda så funnes det inga plastgranar alls. Plastgranen är inte sällan en cocktail på ftalater och andra skumma substanser. Inget att hänga i gran alltså. Dessutom kan den utsöndra ohälsosamma partiklar som är hälsovådliga när plastgranen går till sista vilan. En plastgran bör man återanvända i åtminstone 15 år för att den ska vara klimatsmartare än en naturgran, sägs det.
De syntetiska granarna lär aldrig kunna konkurrera om julens konungatitel. Betänk att naturgranen fått kämpa i 14 000 år för att bli skogens svenske monark. Undra på att den blivit julhandelns okrönte krösuskung också. Svenska folket sätter sprätt på sisådär två miljarder för att köpa tre miljoner julgranar – och stjäl dessutom granar för 200 miljoner från staten och privata skogsägare.
Men håll med om att det måste betraktas som himla otidsenligt med slit-och-slänggranar som odlas i sju år för att användas i bara några veckor. I den cirkulära ekonomins namn borde blomsterhandlarna ta större miljöansvar för de granna julträden! Tänk så enkelt det skulle vara att plantera om och vårda julgranarna i krukor över sommaren för att sedan hyra ut dem igen på vintern – med tingeltangel och allt.
Att driva ett Gran Hôtel vore lika enkelt som ett däckhotell. Skifta hjul och skifta jul, sak samma. Kort sagt en grandios affärsidé.