Före jag fortsätter, vill jag bara informera om att jag tidigare varit den som skulle ha ansvarat för beslut av det här slaget. Mina synsätt är just mina egna, men som hygienfaktor är det bra att veta vad jag gjort tidigare.
Hur skolor ska organiseras och var de ska ligga är en het fråga och har varit så egentligen sedan 1960-talet, när det gamla systemet med folkskola, realskola och läroverk helt ersattes av det som då kallades enhetsskolan. Då startade också debatten för och emot stora skolor.
I Luleås fall handlar omorganiseringen av skolorganisationen om ett antal faktorer som skolpolitiker och skolförvaltning tagit upp. I korthet förstår jag resonemanget som att Luleå står inför utmaningar i lärarförsörjningen och att man menar att vi i Luleå har för hög andel lokalkostnader i skolan, i förhållande till kostnaderna för skolpersonal och exempelvis läromedel. Lösningen som förespråkas går då ut på att försöka samla skolverksamheten till färre platser, som därmed får fler elever och då sjunker lokalkostnader som andel av skolans totala kostnad.
Det var länge sedan Luleå kommun gav sig in i denna sorts omorganisering, även om skolorganisationen i sig ändrats ett par gånger sedan jag själv var aktiv som heltidspolitiker i barn- och Utbildningsnämnden. Debattens vågor gick höga redan då och de faktiska åtgärder som beslutades skapade stora förändringar där en del skolor lades ned eller slogs ihop med förskoleverksamheten på samma plats.
I förra veckan kunde vi läsa att genomförandet av samlingsnamnet Framtidens Skola drar ut på tiden, med hänvisningar till ekonomiska förutsättningar och ekonomiska krav. Jag tror att den utdragna tiden för genomförandet skapar möjligheter för en fördjupad diskussion om skolan. Om storskolor och byskolor. Om vad som är attraktivt och bra eller inte. En sådan diskussion förutsätter dock att vi lyfter perspektiven lite: framtidens skola är inte i huvudsak knuten till vare sig nyckeltal eller lokalkostnader. Norrbottens Medias undersökningar om hur skolpersonal ser på vägvalen, givet svarsfrekvens och annat, visar att det inte finns en tydlig bild över vilken sorts skola som anses mest attraktiv från lärarhåll.
Det betyder att diskussionen och debatten kommer att föras länge än och garanterat prägla kommande valrörelse. Debatten som fördes innan beslutet kändes nog inte avslutad, för de medborgare som inte upplevde att besluten var riktiga eller väl underbyggda.
Utmaningarna handlar mer hur vi tror att skolan möter barn och ungdomar, hur den behöver ändras för att ingen ska lämnas utanför och att alla kan känna att de växer. Skolan måste rustas för den pågående digitaliseringen i samhället. Det är inte samma lokaldebatt som förts sedan nästan 60 år tillbaka.
Dessutom - varför är det Framtidens Skola och inte Framtidens Skolor? Skolverksamheten i våra norra eller södra byar med sina samlingsplatser har mer likhet med Älvsbyns kommun eller Arvidsjaur, än med Luleå tätort eller Piteå. Vi behöver ha flera olika mått på vad som är rimlig organisation och kostnad, om vi vill att barnfamiljer ska bo någon annanstans än i Luleå tätort. Det är bra att det skjuts på genomförandet. Då kan diskussionen om Framtidens Skolor genomföras så att alla upplevt att vi hunnit prata.