Onsdag, 26 april, 2017. Luleå Basket har just vunnit SM-guld för fjärde gången i rad och bakom pressläktaren ligger en flicka i tioårsåldern på rygg. Hon har mobilen framför ansiktet, jag vet inte vem hon videochattar med, men jag har inga problem att höra vad hon vrålar fram mellan hulkningarna.
– SM-GUUUUULD! Asså guuuud, jag gråter, de är så jävla bra. SÅ JÄVLA BRA!
Jag promenerar ner mot parketten, där spelarna dansar runt i någon slags mästarhambo. Jag söker efter coach Visscher i vimlet, men hamnar plötsligt öga mot öga med en funktionär. Det är en farbror, någonstans mellan 60 och 70, som står och gråter medan han tittar bort mot firandets epicentrum. Han säger inte ett ord, men ibland tar han värdigt av sig glasögonen och torkar tårarna.
2016 var ett jäkla år. Luleå Basket tog sitt tredje raka SM-guld, Luleå Hockey/MSSK tog sitt första. Piteå IF slutade trea i allsvenskan, Boden Handboll tog sig upp till SHE och Assi avancerade till elitettan. Det är fem bra lag som levererar i paritet med eller rent av över förväntningarna – men det är också mer än så.
Det är faktiskt en revolution på gång.
Undantaget Luleå Hockeys herrar, som lever på en helt egen nivå långt bortom alla jämförelser med övrig norrbottnisk idrott, är det faktiskt så att i fjol såg fler människor damer än herrar elitidrotta.
Jag vet inte helt säkert – men jag kan inte tänka mig att det någonsin hänt förr.
Det är intressant ur två aspekter.
För det första visar det att det faktiskt går att skapa ett intresse för idrottande kvinnor. I veckan har P4 Västernorrland granskat skillnader mellan herr- och damjuniorerna i Modo, det visade sig att herrarna får 4 000 kronor i hyresbidrag per månad medan damerna inte får ett öre. Föreningens ordförande Johan Widebro säger att ”utan ett herrlag på högsta nivå har vi inte möjlighet att bedriva den damverksamhet vi har idag, så ser verkligheten ut”.
Med de här siffrorna framför ögonen kan man ifrågasätta åtminstone delar av det påståendet.
För det andra krossar det fördomar. I detta län av snusande neandertalare, hembräntfyllon och manschauvinistiska, flanellbeklädda gruv-, skogs- och stålverksarbetare är det damerna som regerar. Jag är beredd att satsa min fågelhund på att herrarnas budgetar fortfarande är större, men den absolut viktigaste ingrediensen för att slå tunga klor i sponsormarknaden finns redan.
Folk här uppe är helt enkelt intresserade – så till den milda grad att fyra av fem damlag i eliten vann publikligan i sin respektive serie. Det femte? Det slutade trea.
Så vad beror det på?
Ni vet vad Norrbotten är, ni vet vad länet varit för resten av landet i allmänhet och Stockholm i synnerhet: Ett råvaruförråd. De tog vår malm, vår vattenkraft, vår skog och våra unga. Inte ens en ordentlig järnväg kunde vi få för besväret, jag ger mig fan på att alla planer på Norrbotniabanan rinner ut i sanden någonstans strax norr om Bureå.
Jag misstänker att samma mekanismer styr nu som när Luleå Hockey nästan förvandlades till en proteströrelse under Stålverk 80-fiaskot. Vi har inte mycket här uppe, så är det – men vi kan tammefan spela hockey. Eller basket, handboll, fotboll eller valfri annan sport.
Våra lag, våra individuella idrottare, blir ett slags fanbärare för det kollektiva norrbottniska självförtroendet. Med den arbetsbeskrivningen är det ingen som bryr sig om hur man kissar.
Dessutom: Med knapra resurser följer en viss pragmatism – och här uppe har vi tvingats lära oss att utnyttja de tillgångar som finns så effektivt som möjligt. Eftersom damidrott av tradition fått stå tillbaka för herrarnas variant blir det kanske lite lättare och definitivt mycket billigare att skapa framgångar med ett damlag. Det är som Lennart Vikström, mångårig ordförande för Assi, sa om beslutet att låta damerna få större delen av föreningens resurskaka.
”Vi ser på vad som är sportsligt och ekonomiskt mest hållbart – och det var ju damlaget.”
Det där är allmängiltigt. Ingenstans i idrottsvärlden får man samma resultat av varje satsad krona. Att inte fler klubbar runt om i landet förstår det är en gåta för mig – för ur ett strikt fiskalt perspektiv måste en rejäl satsning på damidrott vara det bästa som går att göra.
I det sammanhanget ska inte vikten av ett starkt lok underskattas. Jag tror till exempel inte att det var en slump att planerna på Luleå Hockeys damsatsning accelererades efter Luleå Baskets första SM-guld. Jag tror att sponsorer ifrågasatte varför föreningen inte satsade hårdare på sina damer, det skulle inte förvåna mig om föreningen tappade pengar till lokalkonkurrenten. Och när Luleå Hockey satsade fick fler SHL-lag upp ögonen för att det faktiskt går att göra bra saker, till och med tjäna reda pengar, även på damer.
Allt sammantaget talar de norrbottniska siffrorna sitt tydliga språk. Satsar du på damer, skapar du ett lag som vinner – och dessutom spelar attraktivt – kommer publiken att komma. Ju mer publik, desto större sponsorer och intresse från media, och så är den positiva spiralen igång. Jag vet inte hur siffrorna kommer att se ut i år, Piteås damer ser ut att gå mot en något sämre säsong, BC Luleå definitivt mot en bättre. Jag kan tänka mig att något fler norrbottningar kommer att se herrarna i år – men i sak har det ingen som helst betydelse.
Så länge det faktiskt är de idrottsliga prestationerna som avgör publiksiffran har vi kommit en bra bit på vägen.