Man kör in till jobbet och ska bara plugga i motorvärmaren OCH SÅ STÅR DET REDAN EN BIL PÅ ENS PARKERINGSPLATS!!! Himmel och helvete och det obligatoriska massmejlet. Eller irritationen när man styr mot en ledig plats och upptäcker att man inte ryms där för att någon parkerat som en kratta.
Det här med p-platser är viktigt, och inte bara för humöret. I Luleå tar debatten om parkeringsplatser i centrum aldrig slut. För handlarna är tillgänglighet självklart viktig. Men stämmer verkligen Luleåbornas mantra: Det går ”aldrig” att hitta parkeringsplats i centrum och det är därför man ”måste” åka till Storheden och handla?
Handen på hjärtat – har du någonsin behövt vända och åka hem utan kasse för att du inte hittar någonstans att lämna bilen i stan? Det har då inte hänt mig och har kört bil här i knappt 40 år.
Vart femte år undersöker kommunen beläggningen av parkeringsplatserna på centrumhalvön och räkningarna har gjorts fredag och lördag. Resultatet bekräftar min tes – det finns alltid parkeringsplatser i centrum. En uppgift som inte stämmer blir inte mer sann om den upprepas - även om det kan verka så. Och för handlarna i stan är fakta en ringa tröst om folk avstår att bege sig till stan med "det-finns-ingen-parkering-mantrat" ekandes i skallen.
Kan vi inte bara erkänna att vi är bortskämda. Att vi inte ids gå hundra meter till Storgatan. Att vi gärna vill parkera alldeles utan för butiken vi ämnar shoppa i, annars ”finns det ingenstans att stå”. Att vi avstår de fem parkeringshusen för att vi helt enkelt har en bil som är gjord för snöstorm i Sibirien och inte en som är lämplig att ratta i stadstrafik. Att vi åker till Storheden för att det finns butiker med bra priser där. Att vi är som alla andra. Att Storheden finns för att vi vill det. Att vi blundar för att vi står i långa bilköer för att ens komma fram till de fantastiska parkeringsplatserna utanför köpcentret. Att butiken i byn inte klarar sig för att vi inte handlar där – samtidigt som vi gnäller om att ”all service försvinner i glesbygden”.
Handeln har alltid förändrats. I Luleå har det funnit massor av små matbutiker, själv har vuxit upp vid Karlssons livs på Landsgatan. Bara några kvarter därifrån fanns Ettans och i kvarteret tigern, också i närheten, fanns ytterligare en. Jag köpte bokmärken över disk i pappershandeln som låg där senare Valand city byggdes. På Kaffebörsen luktade det ljuvligt, även för en knodd som inte smakat drycken, något sämre luktsensation var det i fiskhandeln bakom Shopping. Men för att ha tid med att handla kött på charkuteriet, fisk hos fiskhandlaren och grönsaker på ett annat ställe kan man inte jobba heltid. Det fungerar bara i ett samhälle som bärs av hemmafruar.
Luleå centrum är inte dött, det är i allra högsta grad levande. Om det utarmas så är det inte för att det finns för lite parkeringsplatser där. Det är för att vi väljer att shoppa på Storheden istället. Men snart kan det också vara ett minne blott. I USA är trenden att stora shoppingcenter får stänga och konkurreras ut av internet-handel och e-handeln kommer att skapa döda köpcentrum här också. Så Storheden är inte för alltid. Men inte för att det är en naturlag – det är för att vi vill ha det så.