Jag kommer aldrig att sluta förundras över självsäkra människor.
Jag avundas er, jag respekterar er. Och jag hatar er.
Ni som tar er själva på kopiöst stort allvar och därför kan hålla monologer i timmar.
Ofta om er själva och era eskapader. Men också gärna klargöra varför det politiska klimatet ser ut som det gör och sedan sväva iväg i kvartslånga funderingar kring en ej utgiven 1700-talspoet från sydöstra nord-Estlands värv och leverne.
För att ens våga tänka tanken att förbruka så mycket av jordens syre i en och samma sittning krävs en självbild som får diagnosen grandios självbild att framstå som sympatisk.
Lika mycket som jag kan avsky er vill jag också kunna det ni kan. Göra det ni gör.
Den där förmågan att ta över ett rum utan att konstant fundera på hur man uppfattas av andra, om det jag häver ur mig är intressant och om det ens stämmer.
För tusan. Det skulle till och med räcka att kunna gjuta nog mod i mig själv för att säga ifrån när någon korpulent farbror fultränger sig i Kvantum-kassan.
Jag kommer aldrig att nå dit.
För mig är livet ett konstant sökande. Jag har letat så länge jag kan minnas men har ingen aning om det ens finns något att hitta.
Allra mest sökte jag nog i mellanstadiet. Inom loppet av några veckor gick jag från en gräsmattegrön tuppkamsfrisyr till att, utan framgång tack och lov, be frisören ge mig inbakade flätor som basketspelaren Allen Iverson.
Det var en stilmässig, själslig och musikalisk resa som tog mig från skatepunk till gangsterrapp och sedan landade någonstans mellan Håkan Hellström och Destiny’s Child.
Men oavsett hur tvära kasten varit har jag alltid kommit tillbaka till min första stora kärlek: amerikanska subkulturer.
Det svulstiga och bombastiska. Det övermäktiga och självklara. Från hiphopens kaxiga överdrifter och sylvassa lyrik till basketens showmanship och in your face-attityd.
Lagom krusar aldrig deras horisont och individuella prestationer höjs alltid till skyarna.
I viss mån besläktat med monologgubbarna som gärna spontanföreläser på kafferasten om hur Luxemburgs kanotpololandslag nästan lyckades kvala till B-VM i Novosibirsk 1987.
Men häromdagen tvingades jag bevittna det största övergreppet på svensk rapp och hiphop sedan Petter blev vinkännare. Något som faktiskt fått mig att fundera på om jag måste överge genren för all framtid.
Det jag syftar på är Vänsterpartiets gruppledare Catarina Wahlgren som uppträdde med en rapp i Stockholms regionfullmäktige.
Det var ett nationsomtumlande ögonblick skakat ur Birgit Friggebos We Shall Overcome-jacka som förmodligen fått varenda svensk att ifrågasätta sin existens. Men också ett tydligt exempel på när självförtroende övergår i vansinne.
Wahlgren klev upp i talarstolen och strösslade med ord som, vad jag antar att hon ser som typiska hiphop-termer, ”mannen”, ”ey bro” och ”aina” mellan sina tankar om digitala vårdval och klassamhället.
Det resulterade i en 90 sekunder lång cringekavalkad som direkt satte djupa sår i den svenska folksjälen.
Jag vet inte om vi som land någonsin kommer att hämta oss från detta.
Låt nu det här bli en sedelärande historia och evig påminnelse om att putslustiga rappförsök inte lämpar sig i alla sammanhang. Och än mindre framförda av tanter och farbröder i övre medelåldern. Det finns en tid och plats för nästan allt. Men aldrig för att avsluta fullmäktigeår med ”en liten rapp”.