Jag hade sprungit i kanske tio minuter när olyckan plötsligt var framme. Jag trampade snett, kastades av löpbandet och landade med huvudet före i väggen. Det gjorde ont och jag blev rädd. Min första reaktion efter att jag skrikit högt var att kontrollera om något blödde eller var brutet. Min andra var att vänta på hjälp.
Jag tittade mig omkring i salen. Där satt folk på motionscyklar och trampade, människor som joggade och andra som stannat upp för en drickapaus. Men där fanns ingen som vände blicken åt mitt håll och ställde den ganska självklara frågan:"Hur gick det?".
Jag låg där på golvet samtidigt som alla andra körde på i sina egna små bubblor, med hörlurar på och blicken vänd framåt.
Det var förödmjukande.
Jag reste mig kvickt, tog mina prylar, sprang in i omklädningsrummet och låste in mig på toaletten. Och grät. Inte för att jag hade ont. Utan för att jag kände mig osynlig.
Varför var det ingen som brydde sig?
Jag såg häromdagen ett rullande TV-klipp på en av våra kvällstidningars sajter. En tjej i centrala Stockholm hade suttit i ett lägenhetsfönster och filmat när en rad olika människor halkade på exakt samma isfläck. Nu delade hon med sig av filmen till hela svenska folket. Den visar inga närbilder och det är svårt att urskilja vilka personerna är. Men lik förbannat svider det i mig att det är sånt här vi underhålls av nu för tiden. Att se hur främlingar skadar sig eller gör bort sig.
Det är som att vi inte riktigt betraktar varandra som människor längre. Utan som något annat. Någonting som existerar i periferin.
Vi värnar om vår familj, våra vänner, kollegor, släktingar och närstående. Alla andra? De skrattar vi åt. Men helt ärligt, för det mesta stör vi oss på dem.
Den där idioten i bilen bakom som ligger lite för nära, eller pensionären i bilen framför som kör lite för sakta. Den där bilisten som vägrar stanna vid övergångsstället, den där människan som bara går rätt över gatan utan att se sig för.
Kvinnan på Ica som på löningsfredag i sakta gemak lägger upp alla hundrafemtio varor med streckkoden åt rätt håll. Eller mannen som nonchalant kastar sina varor på bandet i en stor hög.
Barnföräldrar med skrikande ungar. Barnfria vuxna som blänger på skrikande ungar. De som inte plockar upp sin hunds bajs, de som är rädda för hundar, de som har skällande hundar, de som stör sig på skällande hundar, de som har hundar över huvud taget.
Må. De. Brinna.
Alla de här tankarna har funnits i mitt huvud, så tro mig, den här krönikan handlar inte om att moralisera eller peka finger. Jag kan vara helt bisarrt less på folk. Speciellt när de ovälkommet spräcker min privata lilla bubbla.
Jag upplever att det är en hård värld vi lever i för tillfället, med mycket hat och ilska i omlopp. Kanske späds det på av sociala mediers tillgänglighet till anonymitet. Det är lättare att spy galla, hata och hota när man kan göra det bakom ett ägg. Den hånfulla tonen som breder ut sig på Twitter, idiotförklarandet av människor och den stora egenkärleken håller på att ta över.
Det är obehagligt.
Innerst inne vill åtminstone inte jag vara den där otrevliga personen som aldrig bjuder en främling på ett leende. Som blänger ilsket om någon tar för lång tid på sig i matkön.
Om någon ramlar på gymmet vill jag hoppas och tro att jag frågar hur det gick.
Det kostar ingenting. Men kan betyda massor.