Det har nu gått några dygn sedan ett hundratal nazister i enhetlig klädsel marscherade genom Boden på den 1 maj.
För mig personligen har det tagit den tiden att bearbeta det som hände och landa i vardagen igen. Så obehagligt och känslosamt var det. I tisdags mådde jag till och med fysiskt illa, vilket säkert färgade av sig i den krönika jag skrev då.
Den har resulterat i ett par upprörda mejl från motdemonstranter, vilket gör att jag känner att jag måste få nyansera mig en aning.
Fört och främst: jag förstår till fullo den avsky som nazisterna väcker. Jag minns själv första gången jag såg dessa personer dela ut flygblad på Storgatan i Luleå. Det var en chock att se unga personer helt öppet i det offentliga rummet hålla Adolf Hitler som ett ideal.
Att ett nazisttåg i Boden framkallar väldigt starka känslor är ett sundhetstecken. Det här är ju personer som vill avskaffa allt som vi tror på: ett öppet, demokratiskt samhälle.
En skribent förklarar i en debattartikel att jag borde skämmas över min krönika och att jag som journalist absolut inte behövde vara rädd för motdemonstranterna.
Det var jag inte heller. Däremot var jag rädd för att hamna exakt mitt emellan om det hade brakat loss på allvar mellan dem och nazisterna, vilket under några minuter kändes högst sannolikt.
Han skriver också: ”Det var inte vi som utförde våldtäkten på Boden, vi försökte bara förhindra den”.
Det är nu det börjar bli knepigt och komplicerat.
Att med lagliga medel kämpa för att förhindra nazism är fantastiskt, jag hade gärna sett 50 000 motdemonstranter i Boden. Men att göra det med olagliga metoder kan aldrig bli okej.
För hur förjävligt det än känns så hade dessa nazister lagen på sin sida när de gick i sitt demonstrationståg genom Boden. Så generös är alltså vår demokrati, att vi även låter dess fiender utöva demokratiska rättigheter. Att försöka stoppa tåget med våld blir ju faktiskt ett angrepp mot demokratin, hur bakvänt det än känns och låter.
Att sedan många tycker att det är galenskap att nazisttåget var lagligt och att vi borde ha lärt oss av historien har jag all förståelse för. Men då är det där kampen måste riktas: för en förändrad lagstiftning.
En sekvens som jag bär med mig efter tisdagen var ett samtal jag hade med en hitrest dialogpolis från Stockholm, som på heltid jobbar med grupper som NMR.
Hans jobb är alltså att försöka skapa någon form av relation och samtal med nazisterna och jag frågade om han kunde ge något bra svar på varför dessa personer har valt den vägen i livet.
Hans svar:
– Det handlar om att få tillhöra en grupp. Sedan tror jag att det egentligen hade kunnat vara vilken som helst. De som står där (han pekade mot nazisterna) hade lika gärna kunnat hamna där (han pekade mot motdemonstranterna).