Klick är viktigt, och få läste krönikan jag skrev om Gaza i vintras. Så även denna text lär väl bli något de flesta scrollar förbi. Därför borde jag så klart hellre skriva om Luleås politikers oförmåga att förstå vad som behövs för ett levande kulturliv. Jag borde fortsätta att lyfta lokala problem som tystnadskultur och machosamhälle. Men just nu känns det lite futtigt.
Jag vill såklart bli läst, men jag skriver inte för klick. Jag skriver för att jag vill påverka. Och de av oss som har någon slags plattform och minsta chans att påverka måste ta den nu. Att inte göra det, att i det här läget stå tyst bredvid och se på, är oförsvarbart.
Jag kan omöjligen tänka på något annat än på alla instängda människor utan någonstans att ta vägen. Hur det inte längre finns några säkra platser att gömma sig på. Samtidigt som världen är passiv. Det är det svåraste. Att de med makt, som borde agera, inte gör det. Vad ska en sån som jag göra? Vad kan jag göra?
Igår köpte jag, i något slags försök att minska känslan av vanmakt, en keffiyeh. Jag kommer bära den varje dag. För det jag kan göra är att visa solidaritet och stöd för det palestinska folket. Jag kan också dela inlägg i mina sociala medier. Och jag kan försöka förmå andra att förstå att även deras delningar gör skillnad: politiker ser om vi bryr oss eller inte.
I tider av kris kan vi människor reagera på olika sätt. Det talas om fyra traumaresponser, fight, flight, fawn och freeze. Vår hjärnas främsta uppgift är att hålla oss vid liv. Om den upplever att vi är i fara skickar den signalsubstanser till kroppen för att få oss att agera. Tror den att vi kan undkomma faran genom att skrämmas, slåss, eller springa fort därifrån så kommer vi att hamna i fight eller flight mode. Upplevs hotet som för stort kan vi hamna i fawn. Då försöker vi undkomma genom att vara medgörliga och inte till besvär. Men om hotet är för överväldigande kan vi istället hamna i ett läge där kroppen helt stänger ner, så kallad freeze. Det är en biologisk funktion för att minimera skador och maximera chansen att överleva. Idag hamnar de flesta av oss i Sverige inte i så många reellt livshotande situationer, men våra fysiologiska funktioner finns kvar ändå. Efter åtta månaders konstant intag av den ofattbara situationen i Gaza är det inte konstigt om många känner sig överväldigade och helt handlingsförlamade. När vi känner att vi inte kan påverka situationen är vi helt enkelt programmerade att stänga av. Det är biologi.
När man väl hamnat i freeze är det enda sättet att ta sig ur det att börja göra små rörelser. Vi är inte maktlösa. Vi kan påverka. Vi kan använda våra sociala medier till att visa att vi bryr oss. Och i helgen är det val till Europaparlamentet. När vi röstar kan vi välja att premiera de politiker som ställer krav på sanktioner mot Israel för att få slut på dödandet.
Om tre veckor är det dags för mig att skriva nästa krönika. Då hoppas jag att vapenvila äntligen uppnåtts så att människorna i Gaza får sova i säkerhet. Då kanske jag kan återgå till att som vanligt kritisera Luleå Live och andra lokala problem. Har jag riktigt tur kanske även Luleå kommun lämnat ut den budget jag bad om i fjol.