Det var lite drygt ett år sedan jag nästan förstod vidden av coronapandemin.
Nästan alltså.
Till vardags arbetar jag i en basketförening och när snacket om covid-19 trappades upp på allvar var det bara någon vecka bort till slutspel.
Kort senare, under en av lagets träningar, kom beskedet att säsongen var inställd.
Alla förväntningar, allt som hela föreningen och dess supportrar jobbat för under en hel säsong rycktes undan från en sekund till en annan.
Där och då insåg jag att covid-19 är på allvar. Även om elitidrottsmän knappast är den grupp människor som drabbats hårdast av pandemin.
Sedan dess har man levt sitt liv vecka för vecka. Månad för månad. Konstant med nya hållpunkter att blicka på.
Först skulle det bli bättre framåt hösten. Det blev det inte.
Sen skulle det börja släppa efter nyår. Absolut inte.
Och nu är det tal om att allting ska bli bättre efter midsommar. Tillåt mig att tvivla.
Jag är trött på att kastas mellan hopp och förtvivlan. Trött på att våga tro. Trött på att bli besviken.
Jag hade föredragit att här och nu få följande besked från Folkhälsomyndigheten: Förvänta dig INGENTING av 2021. Det kommer att bli exakt som 2020 – kanske till och med sämre.
Det hade jag respekterat. Och då hade det dessutom varit mentalt enklare att hantera.
Men det finns faktiskt någonting som kan få oss att drömma om en vanlig tillvaro igen. Någonting som kommer att vara tillgängligt och gratis för alla svenskar.
Vaccinet.
Jag kommer att kasta mig huvudstupa rakt in i sprutnålen när det är min tur. Ge mig Astra Zeneca, Moderna, Pfizer, Janssen eller Sputnik – mig kvittar det. Bara det är ett vaccin.
Ge mig en vaccincocktail av gamla slattar, Alvedon och en karta p-piller. Låt det växa ut ludna bölder i pannan på mig och ge mig inkontinens som biverkningar. JAG BRYR MIG INTE. Så länge det ger ett hyfsat skydd mot covid-19.
Att det finns människor som antingen betvivlar pandemins existens eller vaccinens funktion övergår mitt förstånd.
En snabb googling ger vid handen att drygt tre miljoner personer har avlidit i sviterna av covid-19.
Det är alltså inte bara en illojal handling som innebär att man sviker sitt land. Man pissar till och med på en hel värld genom att avstå vaccinet.
Jag skulle vilja gå så pass långt att det borde vara straffbart att inte vaccinera sig. Så länge man inte har ett medicinskt tillstånd som omöjliggör det. Att ta vaccin är både en solidarisk handling och borde vara lika självklart som att alla som heter Peter eller Petter automatiskt måste få smeknamnet ”Pekka”.
Det är i min bok 350 miljarder gånger rimligare att åka dit för vaccinvägran än att få fängelsestraff för exempelvis vapenditot.
För att vara ännu mer specifik så tror jag att den rätta vägen att gå är regionanpassade reprimander vid utebliven vaccinering.
Här är en lista på eventuella straff som skulle öka vaccinationsgraden markant:
Stockholm: En halv decimeter snö i december.
Malmö: Ingen ”röd” eller ”vit” sås till kebaben.
Göteborg: Radera ordvitsar ur människors medvetande.
Norrbotten: Stryp all tillförsel av orientdressing.
Västerbotten: Operera ut deras polyper ur näsorna.
Coronapandemin är ingenting som man tar sig igenom ensam. Det här är någonting som vi alla måste göra tillsammans.
För Guds skull: Vaccinera er.