Låt mig gå rakt på sak – Hooja, vad är grejen?
Nå jo. Den rekordsnabba framgångssagan är ett faktum. Miljontals streams på Spotify, utsålda hus, ett pärlband av intervjuer i rikssänd primetime-tv och ett dokumentärfilmsteam i hasorna på duon. Ni älskar dem gränslöst. Jag vet. Men varför?
Nyfiket scrollade jag en Facebooktråd där norrbottniska bekanta turades om att formulera sina Hoojahyllningar. Medveten om risken för dålig stämning dristade jag mig ändå till att fråga just: ”Vad är grejen?”. Då blev det tyst. Härskarteknikstyst.
Är du fortfarande kvar?
Nå nä. Inte är det så att jag sitter i dunjacka här i Stockholm och ägnar mig åt överlägset, tomt tyckande. Jag såg masspsykosen med egna ögon i somras. Kön till eftermiddagsspelningen på Pajala marknad var så lång att vakterna tvingades ta till en-in-en-ut-konceptet. Jag offrade min plats till förmån för molokna barnfans som hängde utanför stängslet. Med stor fascination stod jag vid grinden och betraktade cirkusen. I publiken på skolgården fanns sexåringar med käftarna fulla av gluggar, deras ännu yngre syskon och lika entusiastiska medelålders föräldrar. På scen ryckte Hooja igång motorsågen. Knattarna studsade upp och ner. Skrålade med till låtar om groggen och dunken.
Jag fick flashbacks till 90-talet då grabbarna från byn, samma dag de klarade uppkörningen, ärvde sina farsors Volvo 240. Solfilm på rutorna. Slutsteg och baslåda i bagaget. Köra raggen och maxa högtalarna med Kenneth & the Knutters, Eddie Meduza och Svenne Rubins. De sjöng också om att supa. Hoojas texter om att köra tills man däckar, sänka tolvor sprit, blanda grogg i hink och koka top-of-the-line-brännvin i garaget hade smält in för tjugufem år sen. När svågern, 40+ och Hoojafan av rang, flinande säger att han gillar dem för att han blir påmind om sin uppväxt i Gällivare, känns det som om vi rört oss i cirklar. De tiderna kunde ha fått vila i frid.
Att flytta till Stockholm från Norrbotten medför motsvarande en halvtidstjänst av att bemöta urtrötta skämt – om kyla, skotrar och hembränd fulfylla. Det är delvis därför Hoojatexterna gör mig matt. Humor och ironi, säger en del. Jag är skeptisk till om det budskapet tar sig över länsgränsen.
De är uppenbart begåvade. Musiken är skitsnyggt proddad, men hur många fler låtar om snus och knallfylla behöver ni? Jag är nyfiken på vad som händer den dag då Hooja och DJ Mårdhund lessnar på att överdriva sina dialekter, när de Norrlandsstereotypa machoreferenserna sinar och det börjar kännas sunkigt för de maskerade småbarnsfarsorna att se kläppis vid kravallstaketet vråla att det enda de bryr sig om är att bli kanon. Det kan bli grymt på riktigt om Hooja börjar ta sin musikalitet på blodigt allvar. De kanske skulle torska någon hitsforkids-generation längs vägen, men det kan det vara värt.
Det är märkligt, men jag har hittills inte hört någon opponera sig mot Hoojahysterin. Ledsen om jag sabbar stämningen. Det suger att vara party pooper. Eftersom risken att bli rullad i tjära och fjädrar, följt av gatlopp genom Luleå, är överhängande, får jag väl dra en balaklava över skallen nästa gång jag lämnar myrstacken och drar norröver. Det tycks ju vara den hetaste trenden i Norrbotten, så det blir lätt att smälta in.
Nå nu! Fram med dosetten.