Hur många filmer på döda och skadade barn orkar en mänsklig hjärna ta in innan den stänger av? Hur gör man för att inte bli avtrubbad av den uppgivenhet som sköljer över en varje dag? Hur fortsätter man vara människa i en omänsklig värld?
En bebis med jord i ansiktet och lite blod på kinden. Den föddes för en vecka sedan, nu är den död. Om föräldrarna lever vet jag inte.
Film inifrån ett sjukhus. Skadade och gråtande barn vårdas direkt på golvet. Några är intuberade. Några är livlösa.
En kvinna skyndar över gatan med sitt barn i handen. Barnet viftar med en vit flagga. Ett skott hörs, kvinnan rycks ur sitt barns hand och faller död till marken.
Jag vill inte se eller läsa om det här. Ofta försöker jag undvika det. Jag vill inte bli avtrubbad. Men jag vill inte heller blunda. Jag somnar trygg, mätt och varm varje kväll. Jag är inte i fara. Jag behöver inte gräva fram min familj ur ruinerna av vårt hus. Obehaget jag känner av att hålla mig uppdaterad om vad som händer i Gaza är ingenting, ingenting. Hur det är att leva i denna mardröm kan jag inte ens föreställa mig.
Jag känner mig maktlös. När till och med FN, som skapades just för att bevara fred och mänskliga rättigheter, står handfallna; vad kan då jag göra?
Hur ska man kunna hitta sanningen i en 75 år gammal konflikt? Vem kan man ens lita på i tider av AI och propagandatroll? Vem ska man lyssna på?
Jag lyssnar på Unicef som berättar om hur barn i Gaza amputeras utan bedövning eftersom sjukvårdssystemet i Gaza förlamats av kriget, och humanitär hjälp hindras från att komma fram.
Jag lyssnar också på Rädda Barnen som vittnar om hur läkare och sjuksköterskor överväldigas när barn kommer in med sprängsår. Hur det blir för mycket även för erfaren sjukvårdspersonal att tvingas se och höra ljuden av lidande barn utan att ha utrustning eller medicin för behandling eller smärtlindring.
Och jag lyssnar på FN-chefen Craig Mokhiber som avgick i protest mot organisationens oförmåga att agera mot det han beskriver som ett “skolboksexempel på folkmord”.
Det jag ser och hör får mig att vilja göra något, men det enda jag kan göra är att inte vända bort blicken, och att skriva den här krönikan. FN och dess medlemsländer, som skulle kunna ingripa, bråkar om formuleringar och skjuter upp omröstningar. Under tiden fortsätter barn att dö.