Kanske är det bara nostalgi jag känner. Men jag har en stark känsla av att något viktigt har gått förlorat. Att Luleå har gått från en stad som spretade åt alla håll och där kulturen var fri och ful, opolerad och full av överraskningar, till en homogen plats där allt som sticker ut eller inte går att tygla är farligt och ska motarbetas.
Att Luleås kommunslogan på något märkligt sätt har blivit motsatsen till ”Keep Austin weird”.
Förra veckan kom den sorgliga nyheten att Föreningsgatan 7 blivit vräkta från den lokal de huserat i sedan 2007. Ingen annan arrangör i Luleå har varit en sådan viktig knutpunkt för turnerande band i hela Barentsregionen. Band som reser från exempelvis Malmö ur egen ficka har inte råd att åka upp till Kiruna eller Rovaniemi utan att göra spelstopp på vägen. Ett sådant spelstopp har Föreningsgatan varit, och med det försvinner också möjligheten för många band att turnera i norr, vilket självklart kommer att ha förödande konsekvenser för kulturen här.
Varje år har det arrangerats ett 60-tal spelningar på Föreningsgatans scen, men huset har också varit en viktig plats för samhällsförändring och politisk organisering. Här har det förelästs om antifascism, lagats vegansk julmiddag och vegetariskt folkkök. Policyn har alltid varit att driva en jämställd och feministisk scen, och till skillnad från många andra musikföreningar har Föreningsgatan alltid engagerat många kvinnor, både i och utanför styrelsen.
Föreningen har alltid varit autonom, utan stöd från Luleå kommun. Och det är här det blir riktigt intressant. Hur ska kommunen kunna stötta kulturen om inte kulturen vill ta emot stöd? Följdfrågan blir så klart varför en förening inte vill göra sig beroende av Luleå kommun? Svaret har med principen om armlängds avstånd att göra.
Principen innebär att armlängds avstånd mellan det konstnärliga skapandet och den politiska sfären ska upprätthållas i den offentligt finansierade kulturen. Det betyder enkelt uttryckt att politiken inte ska försöka styra konsten.
I ett demokratiskt samhälle är en av kulturens viktigaste uppgifter att ifrågasätta och kritisera politiken. Men för att kunna göra det krävs ett klimat där kulturarbetare inte är rädda för att deras kritik ska leda till att de blir straffade ekonomiskt eller på andra sätt.
Och ett sånt klimat finns inte i Luleå.
Problemet när den offentliga finansieringen inte fungerar är att kulturen i stället kan bli beroende av näringslivets nycker, vilket ju inte heller ger en fri kultur. I ett demokratiskt samhälle måste offentligheten ge stöd utan att låta det gå ut över innehållet.
Efter tio års kamp för Musikens Makt så vet jag, kanske bättre än de flesta i Luleå, hur det är att försöka driva en arena av fri kultur som inte rättar sig i ledet, men som samtidigt är helt beroende av kommunens välvilja i form av ekonomiskt stöd. Det visade sig till sist vara omöjligt. Samma pengar som förvägrades Musikens Makt används nu av kommunen för att arrangera en vinterfestival i kommunens egen regi. En ofarlig festival, som garanterat inte kommer att kritisera politiken. Men den kommer inte heller att bidra med något progressivt eller unikt, eller få progressiva och kreativa människor att känna att Luleå är en plats för dem.
Jag förstår att Föreningsgatan har valt att bedriva sin verksamhet utan att blanda in kommunen. För att kunna skapa fri kultur utan rädsla så är det tyvärr det enda sättet.
Men är det ett sådant Luleå vi vill ha? Jag vill inte det. Jag vill leva i en stad med högt i tak, där obekväma åsikter driver utvecklingen framåt, där det smala får breda ut sig och spreta åt alla håll. En stad som tar tillvara alla oss som inte passar in. Jag vill ha ett Luleå med fler Föreningsgator än färjor.