I grund och botten är jag en ganska vanlig snubbe.
Jag käkar sill och potatis på midsommar, använder sockar i sandaler, är mer eller mindre livrädd för höga höjder, dricker tio liter kaffe om dagen och hela baletten.
Men det finns något som gör att jag skiljer mig markant från 99,9 procent av jordens övriga befolkning. Jag har, vid åtskilliga tillfällen, yttrat de fyra värsta orden som det svenska språket har att erbjuda.
Var för sig är de harmlösa. Nästan lite gulliga. Men i kombination och använda i fel sammanhang skulle de kunna leda till landsförvisning eller rent utav arkebusering.
Men jag står för vad jag tycker – även om det är en impopulär åsikt, även om det är det närmaste man kan komma till ett socialt självmord.
Äh, nu säger jag det bara: Jag gillar inte hundar.
Jag talar inte i tungor eller offrar kattungar på brinnande altaren på fritiden. Jag tillber inte heller Belsebus eller hånskrattar för mig själv när jag sticker decimeterlånga nålar genom hemmagjorda halmdockor.
Men på grund av min kontroversiella åsikt i ämnet verkar folk uppfatta mig på det sättet. Och därför har jag länge trott att jag är den största psykopaten jag känner.
Men efter flera års fältstudier har jag insett att det inte är mig det är fel på. Det är alla ni andra som är totalt verklighetsfrånvända.
Ni hundmänniskor (eller vad vi nu ska kallar er) – ni är del av en masspsykos.
Ja, ja, ja. Jag fattar. Hundar är gulliga när man kramar dem, supergulliga när de äter mat och superdupergulliga när de sover. Jag fattar allt det där.
MEN SEN DÅ? HAR NI ENS SETT ER SJÄLVA?
Där tassar ni omkring tätt bakom era lurviga byrackor, kryper på alla fyra som J.R.R. Tolkien-karaktären Gollum och samlar upp deras bajs i påsar som om det vore självaste Härskarringen som uppenbarat sig framför er.
Ni kullkastar hela era liv och superstressar hem i 200 kilometer i timmen under lunchen för att med nöd och näppe kunna rasta era pälsbollar, sniffa in deras bruna pruttpresenter och med en sekunds marginal hinna tillbaka till jobbet.
Och ni tycker att det är mig det är fel på?
Jag kanske inte vill tvinga ut mig själv i minus 40-gradig kyla och rasta ”lilla Zorro” när jag preciiiis somnat i soffan iklädd endast fillingar klockan 22:30.
Jag kanske inte får någon njutning av att rengöra soffan stup i kvarten eller lägga en halv förmögenhet på mat som jag själv inte ens kan äta. Inte heller att förklara vilken ”duktig pojke” hundskrället är så fort den lystrat till sitt eget namn.
Och helt ärligt. Deras tricks är inte särskilt imponerande. Det där klarar jag alldeles utmärkt av att göra själv.
Äta på kommando? Ge mig en pizza, en coca-cola zero och säg bara till.
Lystra till mitt eget namn? Jag delar det förvisso med en framgångsrik hamburgerkedja. Men jag brukar faktiskt kunna urskilja när det handlar om mig.
Urinera i offentligheten? Jag löser det.
Rulla runt? Efter den ovan nämnda kebabpizzan med extra bearnaisesås kommer jag att rulla hela vägen till månen. Utan problem.
Om det är kriterierna för att få kalla sig ”människans bästa vän” så är jag tamejtusan Jesus Kristus.
Nej, jag betackar mig för allt vad hundar heter och innebär. När det gäller husdjur riktar jag in mig på något lite mer sofistikerat istället.
En vandrande pinne, kanske.